Så här långt har serien presenterat kataloger som tabulerar det som i modern terminologi betecknas som stjärnor, stjärnhopar, både öppna och klotformiga, nebulosor, både diffusa och planetariska, liksom galaxer av olika sorter. Nu är det dags att introducera en ny katalog och samtidigt ytterligare en typ av objekt. Det ska handla om mörka nebulosor, det vill säga nebulosor som kännetecknas av att de inte syns, eller rättare sagt visar sig genom att de skymmer bort det bakomliggande stjärnfältet.

Upphovsmannen, den amerikanske astronomen Edward Emerson Barnard (1857-1923), torde vara en av de mest namnkunniga i sin generation. Om inte annat har hans namn förevigats på stjärnkartorna genom att han både har gett namn till Barnards stjärna, den stjärna på himlen med störst egenrörelse, Barnards loop, en enorm supernovarest som kringgärdar större delen av stjärnbilden Orion, liksom drygt trehundra mörka nebulosor, däribland Barnard 33, Hästhuvudnebulosan som näst månen torde vara ett av himlens mest avfotograferade objekt.

Barnard vid Licks 36"-refraktor 1892. Bilden från Mary Lea Shane Archives of the Lick Observatory.

Barnard kom från mycket enkla förhållanden och började sin bana redan som nioåring och då som assistent hos en fotograf. Många år senare, fortfarande verksam inom fotobranschen, kom han att intressera sig för astronomin och samtidigt grundlägga sin framtid som kometjägare. En förmögen mecenat hörde talas om hans skicklighet vid teleskopet och erbjöd tvåhundra dollar för varje ny komet han upptäckte. Fem kometer senare hade han tillräckligt för att bygga sig ett hus. Samtidigt hade ryktet om denna bedrift öppnat en väg in i astronomin och 1887 anställdes han vid det berömda Lick-observatoriet.

Ett av hans viktigaste projekt vid Lick kom att röra dessa mörka nebulosor. Idag, och bland annat tack vare Barnard, vet vi att dessa är stora och kalla stoffmoln som är så täta att det skymmer bort ljuset från stjärnor eller emissionsnebulosor som ligger bakom dem. Men detta var långtifrån klart när Barnard började intressera sig för saken vid slutet av 1800-talet. En alternativ tolkning till de mörka stråken var förstås att de helt enkelt framträdde därför att området saknade stjärnor. Men genom att successivt fotografera av Vintergatsbandet och i detalj studera de mörka regioner han påträffade samlade han argument för att de verkligen existerade. En nyckelregion var till exempel Barnard 7 i Oxen. Här menade Barnard att det räckte med en hastig inspektion för att övertyga sig om att molnens var något mer än blott ett tomrum. Mer utförliga argument liksom en katalog över 182 objekt publicerades i en artikel i Astrophysical Journal 1919. Han fortsatte sedan sitt arbete och den slutgiltiga katalogen rymmer 349 objekt (men 370 nummer) och publicerades först efterhans död i den magnifika A photographic atlas of selected regions of the Milky Way (1927). (En enklare version finns här.) Atlasen har nyligen tryckts om och det ska kanske också sägas att om någon sitter på originalet så är det en smärre guldklimp.

Avslutningsvis uppmanar jag som vanligt intresserade läsare att se efter själv. Till de mer eftertraktade troféerna överhuvudtaget bland visuellt orienterade amatörastronomer hör förstås den ovan nämnda Hästhuvudnebulosan, men för att få en skymt av denna som ett mycket litet hack i den diffusa nebulosan IC434 i Orion, krävs ett rejält teleskop, filter, en riktigt mörk himmel liksom en stor portion erfarenhet. Betydligt enklare och under hösten väl placerade högt på himlen är några mörka nebulosor i Svanen. Här hittar vi först den enorma Norra kolsäcken. Strikt talat är detta inte ett Barnard-objekt, men området överlappar två mindre mörka nebulosor som finns med i katalogen som B348 och B349 och det är hur som helst ett bra ställe att börja på. Kolsäcken avslöjar sig bäst för blotta ögat och under en himmel som är tillräckligt mörk för att Vintergatan ska framträda tydligt. Ett objekt som däremot passar utmärkt för en kikare eller ett mindre teleskop är den långsmala B168 som rinner upp i Kokongnebulosan (IC5146) och som kan följas en och en halv grad västerut (själva kokongen kan däremot vara svår att få syn på).

Clear skies!

PS. I somras passerade dvärgplaneten Pluto framför den mörka nebulosan B92 i Skytten. En bild på denna tämligen unika tilldragelse finns här. DS.