De många av 1800-talets astronomer som systematiskt sökte sig igenom stjärnhimlen efter nebulösa objekt lärde sig snart att de som ligger utanför Vintergatsbandet (i de flesta fall vad vi idag kallar galaxer) gärna kom i grupper. Hittade man en nebulosa fanns det ofta fler att hitta i den omedelbara omgivningen. Så fann till exempel Ralph Copeland den septett som var ämne för förra delen i serien. Ett tacksamt område att leta i var förstås det som numera kallas för Virgohopen i den norra delen av Jungfruns stjärnbild. Här hade astronomer redan vid slutet av 1800-talet hittat hundratals galaxer fördelade på ett himmelsområde ungefär stort som en knytnäve hållen på rak arm. Långt senare, närmare bestämt 1961, påtalade den armeniske astronomen Benjamin Markarian (1913-1985) att några av galaxerna i mitten av hopen grupperar sig på ett egendomligt sätt. Han menade också att detta inte kunde vara en slump. Sedan dess talar man om Markarians kedja.

Markarians kedja. Wikipedia Commons.

Markarin kom alltså från Armenien, vilket under hans livstid var en del av Sovjetunionen. Han fick sin astronomiska grundutbildning vid universitetet i Yerevan i Armenien, men disputerade sedan vid universitetet i Leningrad 1944. Därefter återvände han till Yerevan för att delta i planeringen och byggandet av det nya Byurkanobservatoriet. Observatoriet leddes av Victor Ambartsumian, som var en internationellt framträdande forskare inom galaxastronomin och president för Internationella astronomiska unionen 1961-64. Under hans ledning kom observatoriet att specialisera sig på att göra kataloger över olika typer av galaxer ‒ bland astronomer talar man till exempel om Arakeliangalaxer, Kazariangalaxer och om kompakta Shahbaziangrupper, alla med namn från astronomer vid observatoriet. Markarian själv skrev in sig i denna tradition när han publicerade en viktig katalog över galaxer som strålade ovanligt starkt i ultraviolett, det vi idag kallar aktiva galaxer (First Byurakan Spectral Survey of the Northern Sky, 1965-1980).

Benjamin Markarian.

Den konstellation som nu bär hans namn går emellertid tillbaka på en studie han gjorde 1961. I denna uppmärksammar han en grupp galaxer i hjärtat av Virgohopen som till synes formar en krökt kedja. Kedjan sträcker sig över cirka en och en halv grad och utgörs av M84, M86, NGC4435, 4438, 4458, 4461, 4473 och 4477 (från höger till vänster i bilden ovan). Han börjar med att beräkna sannolikheten för att formationen är en slumpmässig upplinjering av de ingående galaxerna, och finner den vara en på sex miljarder. Utfallet tyder därmed på att galaxerna är gravitationellt bundna till varandra, och att gruppen är en genuin struktur inom den större struktur som utgör Virgohopen. Genom att sedan studera de ingående galaxerna rörelser finner han också att strukturen är instabil och att den kommer att upplösas inom 100 miljoner år. I Markarians efterföljd har andra astronomer studerat gruppen, och så vitt jag kan bedöma kvarstår hans slutsatser.

Även om natthimlen nu är för ljus för mer ambitiösa observationer, bör man kunna få syn på åtminstone delar av Markarians kedja. De ingående galaxerna är ljusstarka och har visuella magnituder på mellan cirka 9 och 10, det vill säga de ligger väl inom räckhåll för ett mindre teleskop (20 cm). Då området, som tidigare sagts, rymmer mängder av galaxer, så krävs goda stjärnkartor (eller ett Goto-teleskop) för att navigera fram till rätt objekt. För stjärnhoppare utgår man exempelvis från Vindimiatrix i Jungfrun och hoppar sedan, via M60 och M87, till M86 och M84 vilka utgör den södra änden på kedjan.

Clear skies!

/Johan