Det var när jag för några år sedan stötte på namnet på dagens objekt som jag fick idén till denna serie. Vad i hela friden är en ofotograferbar nebulosa? Och varför har just denna nebulosa inga konturmarkeringar som alla andra nebulosor på min stjärnkarta? För att räta ut några frågetecken surfade jag runt lite på nätet, och kunde snart konstatera att det bakom det märkliga namnet dolde sig en fascinerande historia. Och nu är det alltså dags att berätta den här.

Låt oss börja med Joseph Baxendell (1815-1887). Han började sin karriär som sjöfarare och gjorde som ung flera resor till Sydamerika, först för att råda bot på en vacklande hälsa, och senare för sin utkomst. Efter åren på sjön slog han sig ner i Manchester, startade en mäklarfirma och började samtidigt odla sina astronomiska intressen. Här fick han också tillträde till vännen Robert Wortingtons privatobservatorium vid Crumpsall hall. Wortington hade skadat synen i en olycka och Baxendell fick rycka in och kom under många år att ägna sin fritid åt att arbeta vid observatoriet. Astronomiskt specialiserade han sig på att observera variabla stjärnor. Med tiden blev hans färdigheter kända inom Manchesters vetenskapliga kretsar, vilket banade väg för att han 1859 installerades som ”Astronomer to the Corporation of Manchester”, ett uppdrag som mot en blygsam ersättning och med hjälp av en lika blygsam instrumentering gick ut på att förse staden med astronomiskt korrekt tid. Senare blev han föreståndare för det lilla observatoriet i Hesketh Park i Southport, och ytterligare senare byggde han ett eget observatorium i Birkdale utanför staden. Till Baxendells astronomiska insatser hör upptäckten av 18 variablerna, en vid tiden uppmärksammad teori om en korrelation mellan solfläcksintensiteten och meteorologiska fenomen här på jorden, och så förstås den ofotograferbara nebulosan.

Baxendell upptäckte nebulosan 1880 med en 150 mm refraktor från sitt observatorium i Birkdale. I sin rapport till Monthly Notices of the Royal Astronomical Society beskriver han den som stor (75’ x 52’), mycket diffus och till sin karaktär snarlik den vid tiden mycket omdiskuterade Merope-nebulosan (tidigare Tempels nebulosa, se vidare del 3 av serien). Den senare hade upptäckts 1859 och astronomer hade länge diskuterat om den verkligen existerade – vissa kunde se den andra inte, och fortfarande tjugo år senare var det ett kontroversiellt objekt. Baxendells nebulosa gick emellertid ett annat öde till mötes. Redan 1885 kunde den inflytelserika John Louis Emil Dreyer, mannen bakom New General Catalogue och en av dem som hade ifrågasatt Merope-nebulosans existens, bekräfta Baxendells nebulosa och han förde in den i katalogen som NGC 7088. Fram till 1930 hade ytterligare en handfull astronomer bekräftat den och samtliga observerade den som en stor, oval och mycket diffus nebulosa (se bilden nedan).

Visuella observationer av Baxendells nebulosa. Bilden från Walter Strohmeier & A. Güttler, "Zur Frage der Existenz des Baxendell-Nebels NGC 7088", i Astronomische Nachrichten, volume 280, 1952.
Visuella observationer av Baxendells nebulosa. Bilden från Walter Strohmeier & A. Güttler, ”Zur Frage der Existenz des Baxendell-Nebels NGC 7088”, i Astronomische Nachrichten, volume 280, 1952.

Men sen tog det stopp. Vid början av 1900-talet hade fototekniken utvecklats till ett vedertaget astronomiskt hjälpmedel, och nebulosan blev ett av de objekt man försökte fånga på bild. Men till skillnad från exempelvis Merope-nebulosan, vägrade Baxendells dito att göra avtryck på plåtarna. En lång rad astronomer försökte sig utan framgång på det gäckande objektet. För att reda ut situationen gjorde tyskarna Walter Strohmeier och A. Güttler 1952 en systematisk utvärdering av dels alla visuella observationer och dels alla försök att fotografera den. Deras slutsats blev helt enkelt att ”objektet inte längre kan betraktas som reellt”. Och detta verkar vara den vetenskapliga slutpunkten i denna märkliga historia. Baxendell lämnade ett enda bidrag till NGC-katalogen och det visade sig dessvärre vara ett hjärnspöke.

Hur kommer det sig då att så många erfarna astronomer trots allt observerade nebulosan? Strohmeier och Güttler föreslår att det är den närbelägna och mycket ljusstarka klotformiga stjärnhopen M2 som har spökat (jag har markerat den på kartan ovan). Hopen ligger bara en halv grad söder om nebulosan, det vill säga precis utanför synfältet i de flesta teleskop, och kanske har den skapat reflektioner i utrustningen som uppfattats som en svagt och diffust sken. Dagens (historiska) utmaning är därmed given: När mörkret återvänder om några veckor står M2, som finns i Vattumannens stjärnbild, ganska högt i söder vid tolvtiden på kvällen. Leta upp den i ett teleskop (använd till exempel popast:s stjärnkarta). Använd låg förstoring och gärna ett okular med litet synfält. Höj instrumentet något så att M2 hamnar precis nedanför synfältet och se om du kan ana ett diffust töcken. Gör du inte det är allt i sin ordning; vi vet nu att det inte finns något där att se. Men om du faktiskt ser något som svarar mot Baxendells beskrivning så har ditt instrument återskapat det fenomen som tidigare lurat så många astronomer. (Givetvis kan du observera M2 med en kikare, men då dessa har ett betydligt större synfält än teleskopen är det svårt att återskapa de historiska förhållandena.)

Clear skies!

/Johan