Det var när jag för några år sedan stötte på namnet på dagens objekt som jag fick idén till denna serie. Vad i hela friden är en ofotograferbar nebulosa? Och varför har just denna nebulosa inga konturmarkeringar som alla andra nebulosor på min stjärnkarta? För att räta ut några frågetecken surfade jag runt lite på nätet, och kunde snart konstatera att det bakom det märkliga namnet dolde sig en fascinerande historia. Och nu är det alltså dags att berätta den här.

Låt oss börja med Joseph Baxendell (1815-1887). Han började sin karriär som sjöfarare och gjorde som ung flera resor till Sydamerika, först för att råda bot på en vacklande hälsa, och senare för sin utkomst. Efter åren på sjön slog han sig ner i Manchester, startade en mäklarfirma och började samtidigt odla sina astronomiska intressen. Här fick han också tillträde till vännen Robert Wortingtons privatobservatorium vid Crumpsall hall. Wortington hade skadat synen i en olycka och Baxendell fick rycka in och kom under många år att ägna sin fritid åt att arbeta vid observatoriet. Astronomiskt specialiserade han sig på att observera variabla stjärnor. Med tiden blev hans färdigheter kända inom Manchesters vetenskapliga kretsar, vilket banade väg för att han 1859 installerades som ”Astronomer to the Corporation of Manchester”, ett uppdrag som mot en blygsam ersättning och med hjälp av en lika blygsam instrumentering gick ut på att förse staden med astronomiskt korrekt tid. Senare blev han föreståndare för det lilla observatoriet i Hesketh Park i Southport, och ytterligare senare byggde han ett eget observatorium i Birkdale utanför staden. Till Baxendells astronomiska insatser hör upptäckten av 18 variablerna, en vid tiden uppmärksammad teori om en korrelation mellan solfläcksintensiteten och meteorologiska fenomen här på jorden, och så förstås den ofotograferbara nebulosan.

Baxendell upptäckte nebulosan 1880 med en 150 mm refraktor från sitt observatorium i Birkdale. I sin rapport till Monthly Notices of the Royal Astronomical Society beskriver han den som stor (75’ x 52’), mycket diffus och till sin karaktär snarlik den vid tiden mycket omdiskuterade Merope-nebulosan (tidigare Tempels nebulosa, se vidare del 3 av serien). Den senare hade upptäckts 1859 och astronomer hade länge diskuterat om den verkligen existerade – vissa kunde se den andra inte, och fortfarande tjugo år senare var det ett kontroversiellt objekt. Baxendells nebulosa gick emellertid ett annat öde till mötes. Redan 1885 kunde den inflytelserika John Louis Emil Dreyer, mannen bakom New General Catalogue och en av dem som hade ifrågasatt Merope-nebulosans existens, bekräfta Baxendells nebulosa och han förde in den i katalogen som NGC 7088. Fram till 1930 hade ytterligare en handfull astronomer bekräftat den och samtliga observerade den som en stor, oval och mycket diffus nebulosa (se bilden nedan).

Visuella observationer av Baxendells nebulosa. Bilden från Walter Strohmeier & A. Güttler, "Zur Frage der Existenz des Baxendell-Nebels NGC 7088", i Astronomische Nachrichten, volume 280, 1952.
Visuella observationer av Baxendells nebulosa. Bilden från Walter Strohmeier & A. Güttler, ”Zur Frage der Existenz des Baxendell-Nebels NGC 7088”, i Astronomische Nachrichten, volume 280, 1952.

Men sen tog det stopp. Vid början av 1900-talet hade fototekniken utvecklats till ett vedertaget astronomiskt hjälpmedel, och nebulosan blev ett av de objekt man försökte fånga på bild. Men till skillnad från exempelvis Merope-nebulosan, vägrade Baxendells dito att göra avtryck på plåtarna. En lång rad astronomer försökte sig utan framgång på det gäckande objektet. För att reda ut situationen gjorde tyskarna Walter Strohmeier och A. Güttler 1952 en systematisk utvärdering av dels alla visuella observationer och dels alla försök att fotografera den. Deras slutsats blev helt enkelt att ”objektet inte längre kan betraktas som reellt”. Och detta verkar vara den vetenskapliga slutpunkten i denna märkliga historia. Baxendell lämnade ett enda bidrag till NGC-katalogen och det visade sig dessvärre vara ett hjärnspöke.

Hur kommer det sig då att så många erfarna astronomer trots allt observerade nebulosan? Strohmeier och Güttler föreslår att det är den närbelägna och mycket ljusstarka klotformiga stjärnhopen M2 som har spökat (jag har markerat den på kartan ovan). Hopen ligger bara en halv grad söder om nebulosan, det vill säga precis utanför synfältet i de flesta teleskop, och kanske har den skapat reflektioner i utrustningen som uppfattats som en svagt och diffust sken. Dagens (historiska) utmaning är därmed given: När mörkret återvänder om några veckor står M2, som finns i Vattumannens stjärnbild, ganska högt i söder vid tolvtiden på kvällen. Leta upp den i ett teleskop (använd till exempel popast:s stjärnkarta). Använd låg förstoring och gärna ett okular med litet synfält. Höj instrumentet något så att M2 hamnar precis nedanför synfältet och se om du kan ana ett diffust töcken. Gör du inte det är allt i sin ordning; vi vet nu att det inte finns något där att se. Men om du faktiskt ser något som svarar mot Baxendells beskrivning så har ditt instrument återskapat det fenomen som tidigare lurat så många astronomer. (Givetvis kan du observera M2 med en kikare, men då dessa har ett betydligt större synfält än teleskopen är det svårt att återskapa de historiska förhållandena.)

Clear skies!

/Johan

  • Hans Bengtsson

    En av de stjärnor som Baxendell rapporterade som variabel kan kanske också sägas vara ofotograferbar, den har i varje fall aldrig fångats på bild. Jag tänker på Nova Bootis 1860, även känd som T Bootis.

    Stjärnan låg strax intill Arcturus på himlen, och här är en länk till originalrapporten:

    http://articles.adsabs.harvard.edu/full/1861MNRAS..21…68B

    Trots att många astronomer flitigt har spejat efter T Bootis under årens lopp, så har ingen lyckats se den eller plåta den. Platsen på himlen långt från vintergatsplanet är udda för en ordinär nova. Ashbrook föreslog 1953 att det är en rekurrent nova, och det har även spekulerats i en dvärgnova. Men ingenting syns på positionen ens på plåtar som går djupt ner i magnitud.

    En möjlig tanke är att T Bootis helt enkelt var en spökbild av Arcturus, genererad av ett icke perfekt teleskop. Här kan vi ana en gemensam nämnare med den icke fotograferbara nebulosan.

    De tre stjärnorna U Tauri, X Bootis och V Herculis, som Baxendell till synes övertygande rapporterade som föränderliga, och därför fick officiella variabelnamn, anses idag vara konstanta. Så Baxendells status som observatör är väl lite naggad i kanten. Men det ska också sägas att flera av hans variabelupptäckter verkligen var genuina och korrekta.

    mvh
    Hans Bengtsson

  • Johan Kärnfelt

    Hans! Ja, historien verkar ju inte varit riktigt nådig mot honom. Ditt förslag om att ofullkomligheter i teleskopet orsakade obsarna av både T Bootis och nebulosan låter rimlig. Fast det förklarar ju inte att så många andra såg den. Hur var det med T Bootis? Var det bara Baxendell som rapporterade den, eller var det fler som bekräftade den?

    /Johan

  • Hans Bengtsson

    Det var bara Baxendell som såg T Bootis, ingen annan. Fallet är mycket svårbedömt. Det är inte helt ovanligt att spökbilder av ljusa objekt kan likna kometer, och de har ibland rapporterats som sådana. Det har t.ex. sagts mig att Björn Hedvall på Slottsskogsobservatoriet en gång misstänkte han upptäckt en komet, men det visade sig vara en spökbild av ett ljusstarkt objekt (jag tror det var Jupiter). Men frågan är om spökbilder kan synas så stellära att de kan förväxlas med stjärnor? Jag vet inte.

    Även felaktiga rapporter bekräftas ibland, det handlar väl då mest om förutfattade meningar som påverkar resultatet. Exempelvis bekräftade både Chandler (1888) och Yendell (1893) variabiliteten hos X Bootis, en av Baxendells stjärnor. Perioden fastställdes till 121.5 dygn. Men senare undersökningar har inte kunnat bekräfta någon variabilitet hos X Bootis. Även mera kända men icke existerande fenomen som marskanalerna bekräftades ju av olika observatörer.