Vill du göra stora upptäckter? Då får du göra något bättre än någon annan tidigare gjort det.

Det är tanken med ballongexperimentet PoGOLite. Med lite tur och bra väder vid Esrange utanför Kiruna börjar det inom några dagar en 20 dagar lång flygning runt Arktis med blicken riktad mot himlen. PoGOLite ska göra något som ingen annan ens försökt sig på sedan 1970-talet: att mäta polariserad röntgenstrålning. För att göra det ska det titta mot det enda ställe i rymden där man har rimlig chans att se den, den lilla supertäta stjärnan som kallas Krabbpulsaren.

År 1054 såg kinesiska astronomer en ny stjärna på himlen, som vi nu vet var supernovaexplosionen som skapade pulsaren. På 1960-talet blev moderna astronomer gradvis varse om att en liten svag ljuskälla i mitten av den kända krabbnebulosan var det som fanns kvar av stjärnan som small. Sedan dess har pulsaren och dess omgivning studerats på alla möjliga sätt och blivit ett tjusigt laboratorium för fysiker med smak för det extrema. Här har vi en 15 kilometer stort klot som väger mer än solen och snurrar 30 gånger per sekund, omgiven av ett magnetfält en miljon gånger starkare än jordens.


Flimrande röntgenljus från krabbpulsaren och dess omgivning, 6500 ljusår bort i stjärnbilden Oxen, med radiopulserna som ljudspår. Bilden är ca 5 ljusår tvärsöver. (Video: Don P. Mitchell, film av Chandrateleskopet NASA/CXC/ASU/J.Hester m. fl., med ljud från radioobservationer)

Nu efter decennier av observationerna vet astrofysiker en hel del om hur pulsaren strålar. Men det finns en vit fläck på kartan över krabbans strålning. Sedan 1975 och satelliten OSO-8 har ingen undersökt en egenskap hos röntgenstrålningen från pulsaren, eller för den delen från någon annan himlakropp: hur röntgenljusvågorna svänger relativt rörelseriktningen, dess polarisering (Anna Davour förklarar mer). Nu kan den mycket känsligare PoGOLite mäta detta. Forskarna som så länge sedan som på 1980-talet efterlyste sådana mätningar kan äntligen få reda på om deras teorier verkligen stämmer med verkligheten.

Runt pulsaren accelereras partiklar upp till hastigheter nära ljusets, magnetfältet tvinar och kopplar om sig på sätt som vi kanske nu får en inblick i. Även elektriska fält och andra effekter har en finger med i spelet. Påminner det om en aktuell partikelupptäckt? I den extrema miljön nära pulsaren, som ligger ändå nära oss i rymden, pågår fysik som skulle behöva otänkbara acceleratorer för att återskapa på jorden. Den typen av röntgenmätningarna som PoGOLite nu går i bräschen för blir ett nytt sätt för oss att få en känsla för vad som faktiskt händer på ställen ingen någonsin skulle våga ta det mest välskyddade rymdskepp. De tar oss till pulsarernas ytor och vidare genom gammablixtarnas chockvågor, dit svarta hål förvränger själva rumtiden, och längs med kvasarernas vidsträckta jetstrålar.

Ett tag framöver blir det emellertid inga stora nya röntgenteleskop i omloppsbana. Det betyder att mindre projekt, som NASA:s NuSTAR och PoGOLite, får nu en chans att briljera. Lyckat till PoGOLite och må ballongen hålla denna gång!

Mer läsning finns på PoGOLites hemsida, hos Rymdkanalen, hos Forskning & framsteg, Populär Astronomis artikel inför uppsändningsförsöket 2011 och vår rapport om haveriet vid första försöket. För uppdateringar om hur det går för PoGOLite, följ projektledaren Mark Pearce aka @markp8183 på Twitter.