”Aperture rule!” ”Size does matter!” Detta är återkommande uttryck på engelskspråkiga amatörforum och de avser ett välbekant förhållande bland amatörastronomer: Ju större teleskop man har, desto mer ser man. Även om detta förhållande inte kan sägas gälla i alla situationer eller för alla typer av objekt, så står det sig bra som en tumregel. Observerar man djuprymdobjekt så ser man exempelvis svagare galaxer med ett stort teleskop än med ett litet. Barnards galax (NGC 6822), som är ämne för denna del i serien, tillhör dock ett av de undantag som gör tumregeln till blott en tumregel.

Barnards galax. Foto: David Malin, Australian Astronomical Observatory.

Edward Emerson Barnard (1857-1923) har vi stött på flera gånger tidigare i denna serie. Han tillhör den exklusiva skara astronomer som är förevigad tre gånger på himlen (de andra objekten är Barnards båge och Barnards stjärna). Galaxen som bär hans namn upptäckte han 1884 och han tillkännagav saken i en kort notis i Astronomische Nachrichten samma år. Vi denna tid hade Barnard, som hade startat sin karriär som självlärd kometjägare, precis fått en anställning på Vanderbilt University Observatory, Tennessee. Senare skulle han, verksam vid Lick-observatoriet, bli en av Amerikas ledande astronomer. Galaxen siktade han första gången i sin egen refraktor, men observationen kunde senare konfirmerades i Vanderbilt-observatoriets dito. Och att tumregeln om storleken inte gäller i alla lägen framgår redan av Barnards anmälan. Han skriver:

With 6 inch it is very difficult to see, with the 5 inch and a power of 30 ± (field about ¼º) it is quite distinct. This should be born in mind in looking for it.

Framöver skulle detta bakvända förhållande spöka bland de astronomer som studerade objektet. Barnard själv trodde till exempel en tid att nebulosan varierade både i storlek och i ljusstyrka (detta var innan galaxerna fått sin moderna status av avlägsna stjärnsystem). Detta avfärdades dock 1925 av Edwin Hubble på Mount Wilson-observatoriet, som i en viktig specialstudie av galaxen slog fast att fenomenet inte var reellt utan snarare en funktion av vilket teleskop man vid tillfället använde. Barnards galax är stor och har extremt låg ytljusstyrka, vilket innebär att små synfält och hög förstoring – vilket generellt gäller för större teleskop – tenderar att släcka ut den. Eller som Hubble skriver: “it is fairly conspicuous in a short 4-inch finder with a low power eyepiece, but is barely discernible at the primary focus of the 100-inch” (s. 410).

Men Hubble gjorde mer i sin artikel än att rätta Barnards misstag. Han hade fotograferat galaxen med ovan nämnda teleskop, och kunde konstatera att den innehöll ett antal så kallade cepheidvariabler, en typ av stjärnor som astronomerna använder som avståndsindikatorer. Med hjälp av dessa kunde han bestämma avståndet till 700.000 ljusår, vilket placerade den långt utanför Vintergatan. Under de nästföljande åren skulle Hubble använda samma metod för att också bestämma avstånden till Andromeda- och Triangelnebulosan (M31 och M33), och det var genom dessa studier som han definitivt kunde avsluta den långa striden om spiralnebulosornas natur – det vill säga frågan om det vi idag kallar galaxer var lokala objekt i Vintergatan eller objekt av samma storleksordning men långt utanför vårt stjärnsystem.

Nattmörkret börjar så smått återvända och varför inte ägna en stund åt att försöka följa Barnard och Hubble i spåren. Just nu står Barnards galax som högst i söder vid tolvtiden på kvällen (+ 17º från Göteborgs horisont). Den återfinns i den nordöstra delen av Skyttens stjärnbild, inte långt från gränsen till Stenbocken. En enkel karta finns här och en mer detaljerad här (blad 11). Tänkt då på att storleken spelar roll. Ett litet teleskop (200 mm) med ett okular som ger låg förstoring och stort synfält torde vara idealet. Svep fram och tillbaka över området och leta efter ett ganska stort ovalt område som är aningens, aningens ljusare än himmelsbakgrunden. Det ska understrykas att detta är ett svårt objekt, speciellt från svensk horisont, och att det kräver en riktigt fin himmel.

Clear skies

/Johan

  • Timo Karhula

    Barnards galax kan ses redan med prismakikare från Sverige vid goda förhållanden. För ett par höstar sedan kunde jag skymta galaxen med 10×50-kikare på stativ. NGC6822 var mycket ljussvag, stor och avlång N-S. Jag har noterat en lustig sak när jag obsat Barnards galax. Det finns en planetarisk nebulosa, NGC6818, 40′ NW om galaxen. Planetären syns bäst med indirekt seende, dvs när man riktar blicken vid sidan om den. När jag sedan stirrar direkt på nebulosan så försvinner den medan Barnards galax framträder som allra bäst! I mitt fall verkar alltså (höger)ögats ljussvagaste punkt ligga nedåt mot vänster om riktningen för direkta seendet. Med stora teleskop kan några H-II regioner ses i galaxen.

    Clear Skies,

    /Timo Karhula

  • Johan Kärnfelt

    Timo! Jag testade igår kväll men med tveksam framgång. Med 10″ och 39x anade jag något på rätt ställe, men inte tillräckligt distinkt för att räknas. Försökte också med ditt nebulosatrick, men icke. Himlen var dock inte hundra (gränsmagnitud 5.5) så jag ska pröva en annan kväll.

    /Johan

  • Pingback: STAR 84 | Amatörastronomins historia()