Nu klättrar Pegasus karaktäristiska fyrkant långsamt upp på himlen igen. Många använder väl den för att lokalisera den inte fullt så framträdande stjärnbilden Andromeda och den vägen leta sig fram till Andromedagalaxen (M31) liksom Triangelgalaxen (M33) strax nedanför. Idag tänkte jag förslå en alternativ väg som leder fram till ett betydligt mer utmanande objekt. Det ska handla om Stephans kvintett (HCG 92), en av himlens mest intressanta kompakta galaxhopar.

Édouard Jean-Marie Stephan. Bild: Wikipedia commons.

Jean-Marie Édouard Stephan (1837-1923) var en fransk astronom och under många år föreståndare för observatoriet i Marseille. 1870 påbörjade han ett större nebulosaprojekt där syftet dels var att upptäcka nya objekt och dels att mycket exakt mäta positionerna för dessa nebulosor. I förlängningen ville han använda nebulsornas positioner som referenspunkter för att bestämma stjärnornas egenrörelser. Rent praktiskt använde han en liknande metod som den syskonen Herschel utvecklat vid slutet av 1700-talet. Han riktade teleskopet (en 80 cm Foucault-reflektor) mot meridianen, det vill säga rakt söderut, och svepte sedan med teleskopet upp och ner under natten på jakt efter suddiga fläckar. Resultatet av arbetet blev sammanlagt 139 nya nebulosor (de flesta av dem skulle vi idag kalla galaxer) vilka sedermera inflöt i standardverket New general catalogue.

Den mycket kompakta galaxgrupp som numera bär hans namn siktade han första gången hösten 1876. Fenomenet med täta grupper var inte obekant vid tiden och Stephans grupp blev den femtonde i raden. I sin anmälan beskriver han gruppen (fritt översatt från franskan) så här: ”De fyra nebulosorna […] är extremt ljussvaga, försvinnande små och mycket svårt att observera.” Därmed vore det förstås mer träffande att tala om Stephans kvartett. Det har dock visat sig senare att en av de galaxer Stephan upptäckte, NGC 7318, i själva verket består av två, interagerande galaxer, idag benämner man dem som NGC 7318A/B. Gruppen består därmed av NGC 7317, 7318A, 7318B, 7319 och 7320. Sentida forskning har också visat att de fyra första i serien är fysiskt bundna till varandra; NGC7320 däremot är ett förgrundsobjekt.

Stephans kvintett fångad av Hubble-teleskopet. Bild: NASA, ESA, och Hubble SM4 ERO Team. 

Om vi återvänder till Stephans egen beskrivning av gruppen som citerades ovan, och om vi därtill lägger att han observerade med ett väl tilltaget teleskop (80 cm) så skulle man kunna få intrycket att Stephans kvintett är bortom räckvidd för amatörteleskopen. Men så är faktiskt inte fallet. Med en hyfsat mörk himmel räcker det med 250 mm öppning för att sikta gruppen (hög förstoring är också påkallat). Men ska man ha en rimlig chans måste man veta exakt var man ska titta, eller rättare sagt var man inte ska titta då galaxerna kräver indirekt seende för att träda fram. För den som vill göra ett försök rekommenderar jag Reiner Vogels observationsguide till den så kallade Hickson-katalogen (Stephans kvintett återfinns som nr 92). Det ska kanske understrykas att detta är svåra objekt och även om förhållandena är bra och teleskopet tillräckligt stort, så kostar det tid och koncentration.

Clear skies

/Johan

  • Timo Karhula

    Stephans kvintett är en utmaning för medelstora teleskop. Kvintetten ligger bara en halv grad SW om den fina spiralgalaxen NGC7331 (med sina bakgrundsgalaxer intill). Med min gamla 17.5-tummare såg jag de fem komponenterna i Kvintetten samt anade en sjätte galax lite utanför, NGC7320C. På fotot syns faktiskt den blå NGC7320 och ligger således ej utanför bilden, där norr är mot höger.

    Timo Karhula

  • Johan Kärnfelt

    Hoppsan! Jag tyckte väl att det var något som inte stämde. Jag blandade ihop 7320 och 7320C. Tack för att du redde ut det Timo. (Jag justerar bildtexten så att andra slipper bli förvirrade.)

    Och visst är de en utmaning. Jag obsade samma fyra komponenter som Stephan för ett par år sedan med 250 mm och gränsmagnitud på 6.0. Det gick dock inte att upplösa A- och B-komponenten.

  • Timo Karhula

    Kontrollerade i mina anteckningar och jag obsade faktiskt en sjunde komponent i Stephans ”kvintett”, NGC7320B (=CGCG 514-72), i september 1993. NGC7320B och NGC7320C har magnituden 15.7. Egentligen borde NGC7320B inte räknas till gruppen för den ligger hela 18′ E om centrum. Dock har galaxen ungefär samma radialhastighet som de övriga galaxerna i gruppen (förutom NGC7320), +6200 km/s. Med 267x förstoring kunde jag separera NGC7318A och NGC7318B som ligger bara 20″ ifrån varandra och inhöljda i samma halo.

    /Timo Karhula