Framöver står Oxens stjärnbild högt på himlen om kvällarna och det är därmed säsong för välkända objekt som Krabbnebulosan (M1) och Plejaderna (M45). Oxen härbärgerar också ett betydligt mindre anslående men historiskt intressant objekt. Bara ett par grader norr om oxens huvud (Hyaderna) finner vi den oansenliga och notoriskt svårfångade Hinds variabla nebulosa.

John Russell Hind fotograferad av Henry Joseph Whitlock. Bild: Wikipedia commons.
John Russell Hind. Bild: Wikipedia commons.

John Russell Hind (1823-1895) upptäckte nebulosan i oktober 1852 från George Bishops observatorium i London. Bishop var välbärgad bryggare och passionerad amatörastronom, och hade uppfört observatoriet 1836 i anslutning till sin villa mitt i Regent Park. Hind hade tidigare arbetat som assistent på Greenwich-observatoriet, men lämnade uppdraget 1844 för att istället bli föreståndare för Bishops observatorium. Under sin karriär skulle han därifrån upptäcka tio asteroider, ett antal variabla stjärnor, däribland Nova Ophiuchi 1848, och dessutom skulle han under många år vara ansvarig för ärevördiga Nautical almanac.

I sin anmälan av nebulosan, publicerad 1853 i Astronomische Nachrichten, beskriver han den som följer:

The sky at the time was remarkably clear but the object appeared very faint: it preceded the star 1s2 and was 0’7 south of it. I suppose it will prove a new nebula, none of our Catalogues having anything in the above position. Its diameter did not exceed 30”.

Dessa rader blev början på en tämligen invecklad och mångårig diskussion om det objekt som snart döptes till Hinds nebulosa (NGC 1555). En anledning till att astronomerna kom att intressera sig för nebulosan var att den snart visade sig variera kraftigt i ljusstyrka och att den under vissa år var osynlig även för tidens största teleskop. Detta, tillsammans med att flera senare observationer publicerades med felaktiga koordinater, skapade inledningsvis en hel del förvirring. När man väl kommit till rätta med detta var det framförallt de astrofysikaliska aspekterna som gjorde nebulosan intressant. William Herschel hade långt tidigare föreslagit att stjärnor springer fram ur stora gasmoln, och i Hinds nebulosa tyckte man sig tillslut ha funnit ett exempel som bekräfta denna teori. Ovanpå detta upptäckte Otto Wilhelm von Struve 1868 ytterligare en liten ljussvag nebulosa  i närområdet (NGC 1554), vilken dessutom helt verkade ha försvunnit några år senare (den går därefter under beteckningen Struves förlorade nebulosa).

Hinds nebulosa
Hinds variabla nebulosa. Struves förlorade nebulosa är (eller var) associerad med den lilla gula stjärnan i mitten av bilden. Bild: Adam Block, Mount Lemmon SkyCenter, University of Arizona.

Idag vet vi att Herschel och det sena 1800-talets astronomer var på rätt spår. Nebulosan är verkligen associerad med en nybildad stjärna. Stjärnan ifråga har variabelbeteckningen T Tauri och har också fått ge namn åt en typ av mycket unga stjärnor som ännu inte stabiliserats och som därför varierar i ljusstyrka. Hinds nebulosa skapas genom att ljuset från stjärnan reflekteras i ett närliggande moln av gas och stoff. Stjärnan varierar enligt AAVSO mellan visuell magnitud 9.3 och 13.5, vilket i sin tur innebär att nebulosan kan vara förhållandevis enkel att observera i stjärnans bästa stunder, såsom vid början av 1850-talet, men helt omöjlig vid andra tidpunkter, såsom under 1860-talet.

Svenska amatörer har, att döma av Svenska variabelobservatörers databas, observerat T Tauri sedan början av 1950-talet. Stjärnan verkar sedan dess ha pendlat mellan magnitud 9 och 10.5. Huruvida någon svensk amatör också fått en skymt av Hinds nebulosa vill jag dock låta vara osagt. Att döma av internationella rapporter verkar det under de senaste åren ha krävts minst ett teleskop om 45 cm öppning för att ha en chans. Fast till saken hör förstås att nebulosan är just variabel och att Hind själv upptäckte den med en 17 cm refraktor och att den observerades med en 12 cm refraktor några år senare, så man vet ju aldrig.

Clear skies

/Johan