Bild: Eric Wernquist efter NASA/JPL/Space Science InstituteEtt rymdskepp flyger förbi månen Enceladus. (Bild: Eric Wernquist efter NASA/JPL/SSI)

Rymdjournalisten Dag Kättström har intervjuat Eric Wernquist, regissören till en liten rymdfilm som blivit stor på nolltid.

Kortfilmen Wanderers av svenske Erik Wernquist har tagit världen med storm. Det är en vision om mänskligt liv i solsystemet där miljöerna till stor del är byggda av riktiga bilder tagna av robotar och sonder. I filmen hörs Carl Sagans röst som beskriver människans längtan efter nya världar.

Gestaltningen slog uppenbarligen an en sträng. Miljoner människor har sett filmen på bara några dagar och berömmet haglar. Populär Astronomi fick en pratstund med den 37-årige stockholmaren Erik Wernquist som till vardags jobbar med digitala animationer för tv och reklam.

Här kan du se videon: den gör sig bäst i helskärm.

Wanderers – en kort film av Erik Wernquist från Erik WernquistVimeo.

Hur känns det?
– Det har gått så fort, men det känns som att man blir badad i kärlek, vilket är väldigt trevligt och gör mig glad.

Du la ut filmen på nätet i fredags och redan i helgen fick du massor av beröm. På sin blogg använde Phil Plait ord som ”Holy. WOW!”
– Ja, när jag läste Phil Plait på Bad Astronomy, det var ju så, åh herregud va kul! Jag läser ofta honom och hade hoppats att filmen skulle nå honom någon gång; samtidigt som jag varit nervös för att den ska göra det, för han brukar vara ganska gnidig med saker, huruvida de stämmer eller inte. Men att få den hjärtliga hyllningen av honom. Jag blev nästan lite gråtfärdig.

Dessutom har du fått tusentals positiva kommentarer från okända.
– Det är så många som verkar fatta grejen med filmen, att människor inte jobbar eller springer runt med laserkanoner, utan har kul. Leisure living i solsystemet, det var en stor poäng som verkar ha gått hem jättebra. Och hela drömmen om att ta sig ut verkar det vara så otroligt många som delar också. Vanligtvis är jag ganska ensam med de här tankarna, så det är väldigt värmande för hjärtat att bara märka att det är många fler som funderar på hur det skulle vara därute. Det är jätteroligt.

Bild: Erik WernquistBase jumping på Uranusmånen Miranda, från Wanderers (Bild: Erik Wernquist)

Det känns också som att filmen når även de som inte har haft de här tankarna.
– Ja. Jag kunde ju tänka mig att det fanns folk som skulle gilla det här, men jag är väldigt, väldigt glatt överraskad att det har nått så brett. Det är allt jag hade kunnat hoppas på, att kunna ha någon inverkan på inställningen till människans fortsatta framtid i rymden. Förhoppningsvis tror ingen att det bara är att köra, men för att kunna ta sig an utmaningen så måste man ju börja. Med små steg så kan vi väl hoppas att det långsamt går framåt. Jag hoppas jag hinner leva och se de första stegen.

Hur tänkte du med gränsdragningen mellan vetenskap och gestaltning?
– Jag har försökt justera mycket i filmen för att det ska kännas rimligt, hur folk reagerar på gravitation till exempel. På andra delar har jag försökt beskriva i berättargalleriet var det finns orimligheter. Till exempel i slutscenen med Hanna (Erik Wernquists fru, reds anm.) på Saturnus. Det är ju som jag har förstått det helt rimligt att vistas där på den höjden i Saturnus atmosfär för att trycket och gravitationen är relativt jordlika, men hon behöver ju egentligen mera kläder till exempel eftersom det är för kallt där. Jag försöker kommentera sådant i berättargalleriet så att det går fram att det inte bara är att åka dit och hoppa ut.

Bild: Eric Wernquist/NASA/JPL/Texas A&M/CornellFramtida astronauter på Mars ser solnedgången på Mars, i en ny version av strövaren Spirits berömda bild från 2005. Bild: Eric Wernquist/NASA/JPL/Texas A&M/Cornell

Varifrån har inspirationen kommit?
– Jag har lånat mycket. Jag är noga med att påpeka i galleriet varifrån jag fått bilder, men också varifrån inspirationen kommit. Framförallt Kim Stanley Robinson, men även Arthur C. Clarke är stora inspiratörer liksom Carl Sagan. Annars kan inspirationen komma från små faktabitar som jag samlat på mig genom åren. Människorna som hoppar base jump på Uranus måne Miranda är en sån grej som jag har läst om på Astronomy Picture of the Day.

Hur kom du fram till att du skulle göra filmen?
– Jag har haft idén jättelänge och tänkt på mängder av varianter som jag inte skulle ha råd eller tid att genomföra. Men jag kan göra bilder, tänkte jag. Då gör jag det. Då sätter jag själv ihop några bilder som speglar mina föreställningar. Så har jag hållit på med den under några år. Jag har kanske lagt sammanlagt ett halvårs heltidsarbete på den.
Det känns som att du har funderat mycket på gestaltningen också. Den första scenen i rymden, där en astronaut ger sig ut mot Jupiter med något som liknar en navelsträng tolkar jag som att du vill gestalta människans födelse in i en ny tillvaro i solsystemet.

– Just det är faktiskt inget som jag har tänkt. Det var mest en praktikalitet, det var någon som tyckte att hon borde ha något att hålla fast i. Men mycket händer ju i det undermedvetna när man gör såna bilder också. Det är väldigt roligt att höra vad folk läser in i bilderna. Vissa saker har jag tänkt på och annat inte.

Filmen får ett eget liv nu. Hur ser du på att folk säkert kommer att använda dina bilder i massa olika sammanhang.
– Det är fantastiskt alltså. Jag hoppas verkligen att folk använder det till egna projekt, så länge de inte försöker göra pengar på det är det bara roligt.

PA: Kan vi vänta oss mer?
– Jag har en del scener som jag är riktigt nöjd med, men som inte passade in i den slutgiltiga filmen. Jag kanske visar dem någon gång.

Dag Kättström

Dag Kättström