Nej, Pluto har inte fått sitt namn efter Musse Piggs hund. Hunden Pluto debuterade 1930 i kortfilmen The Chain Gang (du kan se filmen här), men hade då ännu inte något namn. Han dyker upp igen i en senare film från samma år, men då som Rover. Först i sin tredje film, vilken släpptes året efter upptäckten av Pluto, döps han om till just Pluto. Walt Disney verkar alltså ha låtit sig inspireras av den astronomiska dramatiken.

ccc

Historien om Pluto — himlakroppen alltså — kan sägas ha börjat redan med William Herschels sensationella upptäckt av planeten Uranus 1781. De klassiska planeterna — Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus — hade varit kända sedan urminnes tider, men nu visade sig alltså solsystemet innehålla ytterligare en himlakropp. Astronomerna fick en ny planet att sätta tänderna i och Herschel själv blev kunglig hovastronom på kuppen.

Vartefter åren gick och observationsdata lades på hög, kunde astronomerna med allt större precision lägga fast Uranus bana runt solen. Samtidigt började man ana att inte allt stod rätt till. Den celesta mekanikens teoretiska förutsägelser för hur planeten skulle röra sig över himlen svarade inte riktigt mot hur den faktiskt rörde sig. I början av 1820-talet föreslogs att källan till denna diskrepans skulle kunna finnas i ytterligare en stor och tung planet utanför Uranus, vilken genom sina gravitationskrafter stör dess bana. Det dröjde till 1846 — och först efter att man fullföljt synnerligen komplicerade beräkningar för att ur de observerade störningarna härleda en teoretisk position — innan planeten Neptunus siktades första gången av Johann Gottfried Galle från Berlin-observatoriet.

Med Neptunus införlivad i solfamiljen började processen om. Nya observationer lades på hög, nya banberäkningar gjordes. Ännu en gång kunde det slås fast att allt inte stod rätt till. Även Neptunus verkade störas av en okänd himlakropp ännu längre ut.

En av de astronomer som började leta efter den nionde planeten var amerikanen Percival Lowell. Lowell hade 1894 byggt ett välutrustat privatobservatorium på en bergstopp i Arizona, och hade därefter ägnat förskräckande mycket möda åt att kartlägga vad som senare skulle visa sig vara en chimär, kanalerna på Mars. Parallellt med Mars-observationerna började han 1906 systematiskt leta efter det som skulle bli Pluto. Det ville sig emellertid inte och när han gick bort tio år senare var planeten fortfarande bara en teoretisk möjlighet.

Efter Lowells död gick observatoriets Pluto-projekt i stå (bland annat på grund av en arvstvist som låste verksamheten). Sökandet skulle inte återupptas igen förrän 1929. Uppdraget att åter börja leta efter planeten gick till en nyrekryterad observator vid anläggningen, 23-årige Clyde Tombaugh. Detta visade sig vara en synnerligen lyckad rekrytering. Den 18 februari 1930, ett knappt år efter han påbörjat arbetet, hittade han en liten ljusprick som verkade flytta sig mellan fältstjärnorna på några av de många fotografier han tagit. Det tog ett tag innan man var säker på saken och upptäckten tillkännagavs därför först i mitten av mars 1930.

Clyde Tombaugh ca 1930. Bild: Wikipedia Commons.
Clyde Tombaugh ca 1930. Bild: Wikipedia Commons.

Ännu en triumf för den celesta mekanikens teoretiska maskinerier, vilka hjälpt Tombaugh att rikta teleskopet mot rätt fläck på himlen, och förstås för Tombaugh själv vars uthållighet och noggrannhet hade betalat sig. Dessutom en amerikansk triumf, något som inte är helt oviktigt i den upphetsade debatten som följt på IAU:s degradering av Pluto från planet till dvärgplanet 2006. (I sammanhanget kan nämnas att de amerikanska delstaterna Illinois och New Mexico, som Lowell respektive Tombaugh kom ifrån, har lagstiftat om att Pluto fortfarande är en planet [Edit: Se tillägg på slutet.])

ccc
New York Times, 4 mars 1930. (Tack till Patrick McCray som hjälpt mig med bilden.)

Så var det det där med namnet. Traditionellt har den som upptäckt en himlakropp också haft äran att namnge den. Men på Lowell-observatoriet kunde man inte komma överens. Istället fastnade man för ett av alla de hundratals namnförslag som strömmade in från hela världen. På andra sidan Atlanten, i Oxford närmare bestämt, hade Venetia Burney (1918-2009) hört talas om upptäckten. Hon var bara elva år, men trots sin ringa ålder (eller kanske tack vare den) var hon väldigt intresserad av den grekiska mytologin. Hon föreslog för sin morfar att man skulle döpa den nya planeten till Pluto, efter underjordens gud. Morfadern hade kontakter inom brittisk astronomi, och via dessa nådde förslaget snart fram till astronomerna på Lowell-observatoriet. Efter en intern omröstning, där Pluto fick samtliga röster, döptes planeten officiellt i slutet av mars 1930.

Venetia Burney som barn. Bild: Wikipedia Commons.
Venetia Burney som barn. Bild: Wikipedia Commons.

Och nu väntar vi förstås alla andäktigt på att Pluto ska avslöja sitt rätta jag. New Horizon kommer allt närmare för var dag som går, och bilderna den skickar tillbaka får allt mer detaljer. Vill du följa tilldragelsen finns all relevant information i en tidigare bloggpost: Nu når vi Pluto! 6 saker du behöver veta inför årets rymdhändelse.

nh-pluto-bw-series-7-6-2015
Bilden från NASA:s New Horizon-sida (klicka på länken för att se de senaste bilderna).

[Tillägg:] Efter att jag hade publicerat inlägget blev jag uppmärksammad på att själva lagtexterna finns tillgängliga på nätet (tack Anders): Illinois och New Mexico. Av dessa framgår det klart att man anser att Pluto är en planet, men så vitt jag förstår inte att man faktiskt lagstiftar om det (jag är dock osäker på vilken juridisk status whereas-satserna har). Längst går man i New Mexico där man i en resulution som upprättar en Pluto-är-en-planet-dag slår fast att ”Pluto will always be considered a planet in New Mexico”. I Illinois tar man beslut om att 2015 ska vara ett Pluto-år men också om att inkomma med en formell prostest till IAU.

 

Comments are closed.