Har vi upptäckt den första exomånen?

Jakten på extrasolära planeter (exoplaneter) har varit intensiv sedan 51 Pegasi b upptäcktes 1995. Idag finns det upp mot 3000 bekräftade exoplaneter och över 5000 totalt om man räknar med ännu obekräftade planeter.

Detta är såklart både spännande och fantasieggande. Men man får inte glömma att metoderna för att upptäcka dessa bygger på indirekta mätningar. En väldigt lyckad metod som är aktuell här är den där man mäter stjärnors ljusstyrka under en längre tid och försöker hitta perioder då ljusstyrkan minskar. Ljusminskningen kan då bero på att det finns någon planet runt stjärnan som råkar ligga i vår synlinje och då har förmörkningen ett väldigt karakteristiskt utseende. Men eftersom många metoder för att hitta exoplaneter är just indirekta så är data om dem väldigt begränsade. Med denna metod får man bara ut planetens storlek till exempel.

Man kan även utröna hur en sådan ljusstyrkeminskning skulle se ut ifall man mäter en planet med en måne runt sig. En extrasolär måne, eller exomåne. Det har ännu inte blivit gjort, men nyligen kom det nyheter kring ett möjligt fall vid stjärnan med katalognamnet Kepler-1625. Dock är det inte bekräftat ännu, och forskarna bakom studien vill vara mycket försiktiga. Men de har ändå presenterat sina data på arkivet arXiv och berättat om det i bl.a. Nature. Andra bloggar har varit igång, t.ex. Bad Astronomer och Scientific American’s blog.

Problemet är att de först inte ville presentera några resultat förrän efter analysen av data från Hubbleteleskopet som ska observera stjärnan i oktober. Att hitta en exomåne är minst sagt att tänja på gränserna på vad dagens teknik är kapabel att göra. Det har hänt tidigare att observationer som har tytt på exomånar har visat sig att inte stämma. Även exoplaneter har ”försvunnit” eftersom de visade sig bara vara ”hyss” i data, tyvärr ibland efter att resultaten hade basunerats ut i media. Detta är dock väntat i forskningsområden där man är på gränsen till vad som är möjligt att göra, och denna grupp av astronomer är fullt medvetna om detta.

Men ryktet spred sig ändå och journalister började ringa, berättar David Kipping som är med i studierna och mycket framstående inom exomånejakten. För att behålla kontrollen över nyhetsflödet bestämde de sig för att publicera sina nuvarande resultat på arXiv. Ett arkiv där man även kan lägga upp ännu icke granskade artiklar. De varnar i publikationen för hur osäkra resultaten om exomånen är, och vi lär inte få se nya resultat förrän tidigast sex månader efter Hubbleobservationerna.

Om vi antar det mest spännande, att de faktiskt har hittat en exomåne, så blir det den första någonsin och födseln av ett nytt forskningsområde! Månkandidaten i sig har beteckningen Kepler-1625b I. Kepler-1625 är namnet på stjärnan, en rätt så solliknande stjärna som är bara aningen mindre och lättare än solen. Kepler-1625b är namnet på exoplaneten, en gasjätte stor som Jupiter med ett år på 290 dagar. Månen får i sin tur en romersk etta, och den är en riktig bjässe, stor som Neptunus! Stämmer resultaten så skapar det fler frågor om hur planeter och månar bildas. Precis som när 51 Pegasi b upptäcktes. För hur kan en så stor måne bli till? I solsystemet är ju de största månarna små som mindre steniga planeter.

Detta är dessutom en av många heliga graaler inom exoplanetforskning. En är såklart att hitta jordliknande planeter inom stjärnors beboeliga zoner. En annan att kunna mäta gaser från planeters atmosfärer och hitta så kallade biomarkörer som t.ex. syrgas. Att hitta jordliknande exomånar kring gasjättar inom stjärnors beboeliga zoner skulle öka antalet beboeliga världar i galaxen avsevärt (ungefär som Pandora i science fiction-filmen Avatar från 2009).