Oral history är en beprövad metod inom historisk forskning som rör skeenden där inblandade aktörer fortfarande är i livet. Genom ett projekt som drivs från Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö, vid Kungl. Tekniska högskolan i Stockholm, kommer metoden nu att användas för att försöka fånga den svenska rymdverksamheten, från början av 60-talet när den första provuppskjutningen gjordes fram till våra egna dagar. Projektet leds av teknikhistorikern Nina Wormbs och har finansiering från bland annat Rymdstyrelsen och Vinnova.

Uppskjutningsanordningen i Nausta från vilken Sveriges första raket skickades upp 1961. Foto: Rolf Ericsson (Sven Grahn).

Wormbs berättar för Populär astronomi att hon som teknikhistoriker har intresserat sig för rymdrelaterade verksamheter ända sedan 90-talet, då hon bland annat skrev sin doktorsavhandling om satelliten Tele-X. Sedan dess har hon av och till återvänt till området, senast i ett projekt om satellitbaserad fjärranalys.

Nina Wormbs (Foto: Christer Gummeson).

I det här aktuella projektet handlar det alltså om att närma sig svensk rymdverksamhet med en oral history-metod. Metoden går ut på att man låter människor som varit en del av någon verksamhet berätta om det muntligt och under ordnade former. Detta kan ske antingen i form av intervjuer eller genom så kallade vittnesseminarier där man samlar en grupp människor och låter dem berätta sina hågkomster. Både intervjuerna och seminarierna kan spelas in, eller videofilmas, och sedan tillgängliggöras som ljudfiler, filmer eller som transkriberingar. Wormbs berättar att metoden är ett ibland lite underskattat sätt att lära sig om det förflutna. Framförallt kan den ge svar på andra sorters frågor och nå en annan fördjupning än arbete med traditionella historiska källor. Hon understryker också att det är både roligt och utmanande att jobba med levande källor.

Projektets övergripande syfte är därmed att samla in, dokumentera, bevara och tillgängliggöra material om svensk rymdhistoria. Materialet – inspelningar, transkriptioner etcetera – kommer när projektet går i mål om några år att bli tillgängligt inte bara för forskare utan för alla intresserade.

Svensk rymdhistoria, undrar kanske någon, har vi en sådan? Det bär för långt att hävda att Sverige tillhör någon av de ledande nationerna på området, men faktum är att vi på olika sätt varit engagerat i denna typ av verksamhet ända sedan 60-talet. Den första svenska raketen, Plutnik, sköts upp 1961 från en försvarsanläggning i Lappland. Raketen var byggd för att på 80 km höjd detonera en sprängladdning som skulle skapa ett konstgjort moln, vilket in sin tur skulle låta forskare studera bildandet av så kallade nattlysande moln. Raketen flög som planerat men någon explosion verkar man inte ha fått till. Sedan dess har Sverige bland mycket annat skjutit upp en egen satellit (Viking, 1986), landat på månen (Smart 1, 2006), och förstås sett sin första astronaut i rymden (Christer Fuglesang, 2006). Parallellt med detta har flera centrala organisationer etablerats, som Kiruna geofysiska observatorium (1957, numera Institutet för rymdfysik), raketbasen Esrange (1964), och Rymdstyrelsen (1972). Och detta är bara några av de viktigaste tilldragelserna under det senaste halvseklet.

Besättningen på Discovery (Christer Fuglesang trea från vänster). Foto: NASA.

Projektets forskargrupp kommer under de närmaste åren att träffa många av de människor som har varit drivande i allt detta, men givetvis kommer man inte att ha möjlighet att träffa alla. Därför efterlyser man också minnen och hågkomster från andra som på olika sätt arbetat inom rymdbranschen. Tillhör du en av dessa så finns information om hur du kan göra din stämma hörd här. Och är du bara allmänt nyfiken på ämnet så finns en föreläsning av Sven Grahn på Youtube där han berättar mer om svensk rymdhistoria.