Som vi skrev om för någon månad sedan har solsystemet nyligen haft besök av en långväga gäst. Den lilla himlakroppen har nu fått sitt officiella namn – 1I/’Oumuamua – och man har konstaterat att den är alldeles unik. Redan första ledet i beteckningen skvallrar om det. ‘I’ står för interstellar, det vill säga att den har sitt ursprung utanför solsystemet, och ‘1’ för att den är den första av sitt slag som vi känner till. Den har också fått ett passande namn, föreslaget av Pan-STARRS-teamet som upptäckte den. Namnet är härlett från de hawaiianska orden för att sträcka sig efter (‘Ou) och att vara den förste (mua, dubblerat för emfas). ‘Oumuamua betyder alltså ungefär ‘den förste som sträcker sig ut’, en scout eller en spejare skulle man också kunna säga. (Behöver du hjälp med uttalet finns det stöd på Soundcloud.)

Bild: ESO/M. Kornmesser
Så här föreställer sig ESO:s rymdkonstnär Martin Kornmesser asteroiden.

Så fort det stod klart att detta var ett verkligt unikt objekt har astronomer världen över förstås styrt om sina teleskop. Resultaten av dessa observationer börjar nu ramla in, och det är klart att objektet inte bara är en interstellär besökare, utan också att det har en rad fantasieggande egenskaper. Till att börja med har man konstaterat att eftersom objektet inte uppvisar några tendenser till komabildning så rör det sig inte om en komet. Detta tillsammans med dess spektroskopiska signatur, vilket avslöjar en del om dess kemiska sammansättning, tyder på att det är fråga om en asteroid, påfallande lik asteroider från vårt eget solsystem. Det är också klart att den är en jämförelsevis liten sådan. Slutligen har det visat sig att den varierar kraftigt i ljusstyrka, och då med en period om drygt sju timmar. Detta kan förklaras på olika sätt, exempelvis genom variationer i ytans albedo, men den förklaring som just nu förs fram är att ljusvariationerna följer av att den är väldigt avlång – uppskattningar ger vid handen att den är omkring hundra meter i diameter och bortåt en kilometer lång. När den tumlar fram genom rymden ökar och minskar dess solbelysta yta snabbt, vilket kan förklara ljusvariationerna. (Mer om detta i ESO:s pressrelease.)

Man har också försök räkna ut var den kommer ifrån mera exakt, men man har inte kunna säga något definitivt. Klart är i alla fall att någon gång för väldigt länge sedan har den slungats ut från ett avlägset solsystem, kanske inte helt olikt vårt. Man har också kunnat konstatera att den under sin väg hit har passerat en oansenlig stjärna (TYC4742-1027-1) i stjärnbilden Floden för sisådär 1.3 miljoner år sedan. Mycket mer än så kan man alltså inte säga. (Mer information om ursprunget i en färsk forskningsartikel på arXiv.)

Vid sidan av det rent vetenskapliga intresset har asteroiden väckt helt andra associationer. Kollegorna på Cassiopeia-bloggen (nr 119) kände i den avlånga formen igen spjutet från Harry Martinssons Aniara (1956). Själv associerade jag omedelbart, så som många andra också gjort, till Arthur C. Clarkes Möte med rama (sv. ö. 1974). I denna klassiska SF-roman får solsystemet besök av en fem mil lång cylinder, som visar sig vara ett övergivet, eller iallafall obebott, rymdskepp och innehållande en komplett och fungerande biotop.

Risken finns väl nu att upptäckten av en interstellär besökare ger ny energi åt diverse konspirationsteoretiker, men man kan ju alltid hoppas att intresset för 1I/’Oumuamua också ger ny fart åt Morgan Freemans strandade planer på att göra film av Clarkes fantastiska bok.