Titelbild: konstnärlig illustration av Tiangong-1. Bild: CNSA men hämtad från spaceflightinsider.com.

Det känns inte som att man hört så mycket om Kinas rymdprogram sen de skickade upp sin första taikonaut 2003 (Kinas motsvarighet till astronaut/kosmonaut), men det innebär inte att de är inaktiva. Många har nog ändå hört talas om att de har en rymdstation, Tiangong-1 (Det himmelska palatset 1). Den har varit uppe sedan 2011 och ska nu framåt månadsskiftet skrotas, dock inte som planerat. Vad har hänt och vad har Kina åstakommit sen sin första bemannade färd?

Tiangong-1 är ganska liten och jämförbar med Rysslands första stationer i Salyut-serien mellan 1971 och 1986. Den väger 8,5 ton, är runt 10 meter lång och 3 meter i diameter med en beboelig volym på 15 kubikmeter. På insidan har de målat den med en färg på den sidan som är riktad mot jorden och en annan på den som är riktad utåt för att hjälpa besättningen med sin orientering.

Den har blivit besökt tre gånger sen den skickades upp den 29 september 2011. Första gången av den obemannade Shenzhou 8, sedan av Shenzhou 9 med taikonauterna Jing Haipeng som är först i Kina med att besöka rymden två gånger, Liu Wang och Liu Yang som är Kinas första kvinnliga taikonaut. Sist var Shenzhou 10 med Nie Haisheng, Zhang Xiaoguang och Wang Yaping, Kinas andra kvinnliga taikonaut (uppdraget sammanföll förresten med 50-årsdagen av Valentina Tereshkovas flygning med Vostok 6 under 1963).

Besättningen på Shenzhou 9 inne i Tiangong-1. Bild: CMSE.

Uppdragen bestod bland annat av att utföra rendez-vous (möte mellan farkoster i rymden), att docka, att i allmänhet lära sig hur man lever och bor i rymden, men också att utföra diverse vetenskapliga experiment inom till exempel medicin. Shenzhou 9 var uppe mellan den 16 juni och 29 juni 2012, och Shenzhou 10 mellan 11 juni och 26 juni 2013. Efteråt hölls Tiangong-1 på en höjd mellan 330 och 390 km fram tills att Kina tappade kontakten med stationen i mars 2016. Därför ligger den nu i en okontrollerad bana som ständigt tappar höjd.

I september 2016 skickade Kina upp en ny rymdstation, Tiangong-2, som en ersättare. Den har varit besökt av en farkost än så länge, Shenzhou 11, som var uppe i sammanlagt 30 dagar, Kinas hittills längsta rymdvistelse. Även denna hade en besättning på tre taikonauter.

Fragment från amerikanska Skylab hittat i Australien. Bild: CNN.

Så vad har hänt med Tiangong-1? Varför har Kina tappat kontrollen över den och varför kraschar den först nu under 2018 när de hade planerat att skrota den tidigare? I vilket fall så är detta är det största okontrollerade återinträdet sen den ryska Marssonden Phobos-Grunt föll tillbaka 2012, men det är långt ifrån det största någonsin. Bara Phobos-Grunt vägde 13,5 ton och störst ser amerikanska Skylab ut att ha varit med sina 74 ton (1979).

Tiangong-1 var aldrig tänkt att vara långlivad såsom ISS eller Mir. Ändå förlängde de uppdraget efter sista besöket 2013 bara för att förlora kontakten med stationen under 2016. Troligtvis beror haveriet på att batterierna har slutat att laddas. Då försvann iallafall möjligheten att kontrollera dess raketer för att antingen höja banan igen eller för att göra ett kontrollerat återinträde över ett stort obebott område som Stilla Havet.

Karta över området som Tiangong-1’s omloppsbana ligger över, som också är var den kommer slutligen göra sitt återinträde. Till vänster syns en graf som visar befolkningstäthet mot latitud. Bild: ESA CC BY-SA IGO 3.0.

Kina släppte snabbt nyheten till United Nations Office for Outer Space Affairs (UNOOSA, Förenta nationernas myndighet för yttre rymdfrågor) för att få assistans med att spåra den och kartlägga dess rutt. Därför är bland annat Europeiska rymdorganisationen ESA med på övervakningen (mer information från ESA här). Tidiga uppskattningar pekade på ett återinträde redan i höstas, men detta har reviderats, och fortsätter att revideras med nya mätningar.

Enligt ESAs senaste uppskattningar brinner den upp någon gång mellan 24 mars och 19 april (med stor reservation för ändringar). Var är okänt men det lär hända inom 43 grader från ekvatorn, det vill säga inom ett spann som är nästan 10 000 km brett. Ungefär inom ett band mellan norra Spanien och lite söder om Sydafrika. Här i norr är vi alltså väldigt säkra från huvudvärk och med största sannolikhet lär den träffa obebodda områden.