Det internationella astronomiåret firar som bekant att det i år är fyrahundra år sedan Galilei riktade sitt teleskop mot himlen. I dessa strövtåg har jag skildrat många av de upptäckter han gjorde, men jag har ännu inte sagt något om själva teleskopet, vilket det alltså är dags för nu.
Jag vill då börja med att påtala en ovanligt seglivad faktoid: Galilei uppfann inte teleskopet! När han byggde sitt första instrument 1609 hade konstruktionen redan varit i omlopp under något år och den holländska optikern Hans Lippershey hade till och med hunnit ansöka om ett pantent i Haag.
Klart är däremot att Galilei snabbt fick nys om tekniken och att han snart kunde bygga ett teleskop som var långt bättre än något annat vid tiden. Med dagens mått mätt var det emellertid ett ytterst blygsamt instrument han riktade mot himlarna 1609. Objektivlinsen hade en brännvidd på 40 tum och okularet på 2 tum, vilket tillsammans gav ungefär 20 gångers förstoring. Dessutom var linsernas kvalitet bristfällig och de gav bara skarp bild precis i centrum av synfältet. Galilei använde därför ett fältstopp som begränsade aperaturen till ungefär 1 tum. För er som inte hänger med i teknikaliteterna betyder det att en enkel fältkikare av idag är ett i alla avseenden väsentligen mycket bättre instrument än det Galilei använde.
Med denna bakgrund kan man fråga sig hur Galileis teleskop var att använda? Återigen har en modern fältkikare ett rejält övertag. Galileis tub var lång, ranglig och svår att hålla still, skärpan var inte den bästa och dessutom var synfältet begränsat till 15 bågminuter. Det senare innebar i praktiken att man exempelvis bara kunde se en fjärdedel av fullmånen åt gången. Allt sammantaget innebar detta att det krävdes rejält med träning för att överhuvudtaget se något i Galileis teleskop. Detta är en av förklaringarna till historierna om de av Galileis samtida som vägrade acceptera vad teleskopet påstods visa. När de skulle få Jupiters månar förevisade fick de helt enkelt inte in några månar i okularet. Därutöver hade man goda skäl att tvivla på teleskopet som sådant. Ingen hade tidigare använt instrument som förstärkte våra sinnen och ingen visste riktig hur det fungerade. Kan man verkligen lita på vad teleskopet visar? var åtminstone för en tid en fullt rimlig fråga.
Idag är det förstås ingen som tvivlar på teleskopets status som vetenskapligt instrument. Men alla som skaffat sig ett modernt teleskop vet att det fortfarande krävs en hel del träning vid okularet innan det ger full utdelning. Att se och att observera är långt ifrån samma sak, något som också kan fogas till raden av galileiska upptäckter.
Ett av Galileis teleskop kan man förresten se fram till januari 2010 på Nobelmuseet i Stockholm. (mer här)
När jag var där förra veckan frågade jag om man använt något slags stativ med teleskopet, eller var det fönsterkarmen som gällde eller vad? Svaret från experten Giorgio Strano var att man helt enkelt inte vet.
Galle skrev om en ’maskin’ som han använde men vad det var för nåt är tydligen höljt i dunkel.
I ett tidigare Strövtåg citerade jag en passage där Galilei beskriver hur man projecerar solen på ett papper. Då skriver han så här: ”Man riktar kikaren mot solen, som om någon annan ville betrakta denna. Efter att ha ställt in och fixerat kikaren, placerar man ett plant vitt pappersark fyra eller fem handsbredder från den konkava linsen [okularet].” Man förstår av formuleringen att kikaren är fixerad i någon sort anordning. Och använde han denna fixering vid solobservationer är det väl rimligt att anta att han även använde den för att observera exempelvis månen. Även den ritar han ju av och det måste ha varit extremt besvärligt utan stativ.
Klart det inte räcker med att det är en planet.
Men om det nu finns 400 planeter som VI känner till, och de säger att universum är oändligt, då känns det mer idiotiskt att INTE tro på liv än att göra det.
I ett oändligt universum bör det finnas oändligt med möjligheter.
Dessutom tror jag att många människor inte vill tro just för att vi själv då inte blir så speciella.
Jag tror och har alltid trott på liv i rymden.
Jag är osäker på att vi någonsin kommer träffa på det, i alla fall inte närkontakt, men att det finns liv där ute tvekar jag inte en sekund på.
Jag ser det som en självklarhet.
Mackan: Ditt inlägg hamnade under fel rubrik. Jag kan inte flytta det men kanske vill du kopiera in det själv på rätt ställe.
/Johan
Nu har även Nobelmuseet lagts till över listan med museum med rymdutställningar som jag måste besöka innan utställningarna försvinner. Jag har lyckas skjuta på Tekniska museet ett bra tag nu men det känns som det börjar bli dags att ta tag i det hela.
Kanske vi borde ordna en gemensam popast-Astrowebb-museibesökarträff eller nåt?
Skulle inte vara helt omöjligt. Vi kanske kan vara några stycken och göra Stockholms (rymd)museum osäkra.
Comments are closed.