Ptolemaios stjärnkatalog, vilken behandlades i första delen av den här serien, innehöll som vi sett 1028 stjärnor. Inte mycket kan tyckas, men dessa data skulle stå sig under närmare femtonhundra år. Först mot slutet av 1500-talet skapades en ny katalog som på allvar kunde mäta sig med den antike föregångaren, nämligen Tycho Brahes (1546–1601) katalog över tusen stjärnor från 1598.
Brahes katalog – tillkommen vid hans observatorium Stjerneborg på Ven – markerade på samma gång början på den moderna, observationella astronomin, som slutet på en tradition med rötter i antiken. De siktinstrument som Brahe använde överträffade förvisso allt som tidigare byggts, både i utförande, storlek och precision, men de konstruerades fortfarande utifrån principer som använts sedan antiken. Men bara några år efter att Brahe fått katalogen färdig introducerade Galilei teleskopet i astronomin och därmed blev alla de instrument Brahe utvecklat, liksom på sikt också de data han producerat, omoderna.
Men alldeles oavsett detta var Brahes katalog en makalös prestation och arbetet med observationer, reduktioner och beräkningar hade engagerat honom och hans assistenter i åratal. Precisionen överträffade de antika föregångarna med en faktor tio – i Almagests stjärnkatalog låg noggrannheten på ungefär en tredjedels grad, men hos Brahe på några få bågminuter. Lite kuriöst i sammanhanget är att samtidigt som Brahe var besatt av att öka precisionen, fuskade han lite på sina ställen: Källkritiska studier har visat att av katalogens 1004 stjärnor är de fyra sista liksom sex stjärnor i Ormbäraren helt enkelt påhittade. En förklaring som givits är att när Brahe hastigt tvingades lämna Ven var katalogen bara några få stjärnor från fullbordan och att han helt enkelt fyllde på med några extra stjärnor i listorna för att projektet skulle verka färdigt. Brahe hade sannolikt tänkt sig att vid ett senare tillfälle stryka de fabricerade stjärnorna, men eftersom han dog bara några år senare (1601) blev det aldrig gjort.
Brahes plötsliga frånfälle innebar också att han aldrig hann trycka katalogen i sin helhet och denna uppgift föll därför på hans efterträdare. Som katalog betraktad utkom den först 1627, och då som en del av Johannes Keplers (1571–1630) Rudolfinska tabeller. Redan 1603 hade emellertid tysken Johann Bayer (1572–1625) tagit manuskriptet som utgångspunkt för astronomihistoriens kanske mest kända stjärnatlas, Uranometria.
Uranometria var långtifrån den första stjärnatlasen, men däremot den första atlas som återgav hela stjärnhimlen, alltså även de sydligaste delarna av den södra stjärnhimlen. Utöver Ptolemaios 48 traditionella stjärnbilder introduceras därför tolv nya konstellationer, däribland Påfågeln, Tukanen och Svärdfisken. Underlag för dessa hade Bayer förstås inte hämtat från Brahe, utan från några av de sjöfarare som gjort en första kartläggning av den södra stjärnhimlen.
Men utöver att ha gett oss en komplett stjärnhimmel är Bayers atlas mest känd för det sätt den anger stjärnornas magnituder, ett bruk som fortfarande lever kvar. Utan vare sig teleskop eller fotometrar att tillgå uppskattade man sedan antiken stjärnornas magnituder i sex steg där första magnitudens stjärnor var de starkaste och sjätte magnitudens de svagaste ögat kunde uppfatta. Bayer följer denna praxis och på kartorna skiljs de olika stegen åt typografiskt. Men för att sedan skilja stjärnorna åt inom en stjärnbild börjar han använda en kombination av bokstäverna i det grekiska alfabetet och genitivformen på stjärnbildernas namn. För en given stjärnbild började han med att namnge första magnitudens stjärnor, exempelvis alfa Orionis (Betelgeuse), beta Orionis (Rigel), följt av andra magnitudens stjärnor gamma Orionis (Bellatrix), delta Orionis (Mintaka) och så vidare genom varje magnitudsteg. När de 24 grekiska bokstäverna tog slut, fortsatte han med det latinska alfabetets gemener, och efter dessa med de latinska versalerna.
Av detta följer alltså att den bayerska notationen – alfa till omega – också beskriver en fallande magnitudsekvens, men detta är bara nästan sant. Beta Orionis är i själva verket starkare än alfa Orionis. Bayer hade inga möjligheter att skilja magnituderna exakt så ordningen inom ett magnitudsteg avgjordes av andra saker som exempelvis mytologiska hänsyn, vilken stjärna som gick upp först eller ibland slumpen.
Avslutningsvis, och för att få en känsla för de problem som Bayer brottades med, kan läsaren försöka sig på en egen magnitudskattning. Kan du med blotta ögat och utan hjälp av kartor eller liknande, avgöra ordningen bland till exempel Orions eller Stora Björns huvudstjärnor? Inte alldeles enkelt.
