Nya resultat från NASA:s Chandra X-ray Observatorium och Magellan-teleskopet pekar på att en stjärna, troligen en vit dvärg i en klotformig stjärnhop, har slitits itu av ett mycket tungt svart hål – tusen gånger massivare än vår sol. Om detta stämmer kan det bevisa existensen av ett hett debatterat fenomen – de så kallade medelmassiva eller intermediära svarta hålen (IMBH).


Analysen av en ultraluminös röntgenkälla i galaxen NGC 1399 pekar på att ett medelmassivt svart hål har slitit itu en stjärna. Bild: NASA/CXC/UA/J. Irwin; Optical: NASA/STScIBild: NASA/CXC/UA/J. Irwin; Optical: NASA/STScI./

Dessa är tyngre än vanliga svarta hål som bildas av döda stjärnor, men lättare än supertunga svarta hål på flera hundra miljoner solmassor, som tros finnas i de flesta galaxers centrum. I så fall skulle det vara första gången som ett medelmassivt svart hål har tagits på bar gärning medan det sliter sönder en stjärna. Dessutom ett bevis för att något sådant kan ske även i klotformiga stjärnhopar. Astronomer har misstänkt att klotformiga stjärnhopar kan innehålla medelmassiva svarta hål, men det har varit svårt att hitta tillräckligt med bevis.

Resultaten presenterades igår på AAS-mötet i Washington av Jimmy Irwin på University of Alabama. Viktiga ledtrådar fick forskargruppen genom röntgenteleskopet Chandra, som avslöjade att det fanns en ultraluminös röntgenkälla (ULX) i en mycket gammal klotformig stjärnhop belägen i den elliptiska galaxen NGC 1399, på 65 miljoner ljusårs avstånd. Ultraluminösa röntgenkällor är lite av ett mysterium. De är mycket ljusstarkare än vanliga röntgenkällor men svagare än de som finns i supermassiva svarta hål i aktiva galaxkärnor. Man misstänker att några ULX är svarta hål med en massa på mellan hundra och flera tusen gånger solens.

3 KOMMENTARER

  1. En larvig och obildad fundering bara: Hur man än räknar så är ju gravitationen i en klotformad massa sådan att den alltid avtar mot centrum för att i själva centrum vara noll – det måste betyda att svarta hål inte kan bli äkta singulariteter utan alltid har ett centrum med nollgravitation som borde motverka fullständig kollaps – svarta hål borde snarare vara skal av hyperdensitet som visserligen kan vara små, men ändå inte oändligt små, eller? Jag kanske bara är korkad…

Comments are closed.