Skruvformade magnetfält är en av de möjliga förklaringar bakom blazaren 3C 279 och dess stråles synkade flimmer. (Diagram med svart hål i mitten: Jonathan McKinney)
Rubriksättning är väl alltid svårt när det handlar om de galnaste galaxerna, de vars supertunga svarta hål riktar sina superenergiska strålar direkt mot oss. Det handlar alltså om en blazar som heter 3C 279, gammastrålning uppmätt av rymdteleskopet Fermi och en artikel i veckans Nature med ett ohyggligt antal författare, bland dem ett gäng fysiker och astronomer från Stockholm och Kalmar.
Fermi har alltså under sin tid i rymden bevakat blazaren i gammastrålning, samtidigt som den observerades i synligt ljus från marken. Blazarer blossar upp med ojämna mellanrum och det gjorde också 3C 279 i fin stil för ungefär ett år sedan. Fermi såg gammastrålningen öka, teleskopen på marken tyckte också att den blev ljusare, men märkligt nog blev gammasignalen samtidigt mycket mindre polariserad. Om vi snabbspolar till tolkningen (det är ju sent på kvällen då jag skriver detta, och man kan läsa mer i pressmeddelandet) så betyder det att den flimrande gammastrålningen från denna märkliga galax uppkommer på samma ställe som dess flimrande i synligt ljus, troligen uppemot 10 ljusår från det svarta hålet i mitten. Det är bra mycket längre ut än man trott att gammastrålningen skulle skapas. Kanske är själva strålen böjd, som en banan om man ska tro diagrammet i Nature. 3C 279 ligger förresten så pass långt bort att för ljuset och gammastrålningen är restiden från bananens ända till jorden drygt 5 miljarder år.
