Ta en titt bland de här röda och blå prickarna. Varenda en är en avlägsen galax, vars ljus tagit uppemot 10 miljarder år att nå oss, där nya stjärnor håller på byggas.


Otaliga galaxer från när universum var ungt – men det finns massor som gömmer sig undan jätteteleskopet VLT:s 8,2-meters öga. Det röda och det blåa ljuset i galaxerna är från gasmoln upplysta av nyfödda stjärnor. (Bild: ESO/M. Hayes)

Om vi skulle ta och titta ännu längre bort, mot universums allra första gålaxer, då blir alla galaxer rödare. På grund av universums expansion, alltså, och dess så kallade rödförskjutning. De brandgula i den här bilden försvinner och vi bara kan lita på de blåa. Det blåa skenet – en särskild nyans som vätgas avger som astronomer kallar Lyman-alfa – tycker astronomer om eftersom det syns mycket långt ut i universum. Men det går inte att lita på. Enligt astronomerna som tagit bilden, bland dem mina kollegor Matt Hayes (Geneveobservatoriet), Göran Östlin och Jens Melinder (Stockholms universitet), kommer 90 procent av Lyman-alfa-ljuset från de avlägsna galaxerna aldrig ut från dem. Ljuset som skulle berätta allt om oss universums första stjärnfabriker pratar i bästa fall strunt. Nedslående? Nja, astronomer har andra knep att tillgå. Och när man ska ta reda på sanningen är det lika bra att veta vem man inte ska lyssna på.
Hela historien finns här hos ESO. (Jävvarning igen förresten: Göran och Matt jobbar jag med när jag galaxforskar, och pressmeddelandet var det jag som översatte från engelskan.)

Med i teamet bakom galaxbilden finns astrofysikern Anne Verhamme, vars tunga datorberäkningar av hur Lyman-alfa-ljus tar sig ut ur galaxer gjort att man kunnat komma fram till en bra uppskattning för galaxbortfallet. En passande person att hylla idag på Ada Lovelace-dagen.