Vår närmaste stjärna solen är ganska normal; Medel-stor, medel-tung, och som majoriteten av stjärnor kommer den att sluta sitt liv som en vit dvärg, vilket i jämförelse med tyngre stjärnor är en ganska ospektakulärt. Mycket tyngre stjärnor exploderar i supernovor och kan bilda exotiska himlakroppar som neutronstjärnor, där stjärnorna har komprimerats så mycket att protoner och elektroner slagits ihop så stjärnorna nästan fullkomligt består av neutroner, eller svarta hål, så kompakta att inte ens ljuset förmår att undfly deras enorma gravitation.
Efter en ny upptäckt möjlig genom observationer av ESOs jätteteleskop VLT (Very Large Telescope) har forskare fått omvärdera vad man tidigare trott om slutfasen i utvecklingen för de mer massiva stjärnorna. Med hjälp av observationerna har europeiska forskare lyckats bevisa hur en magnetar – en ovanlig form av neutronstjärna med enormt starkt magnetfält – formats av en stjärna på 40 solmassor. Enligt vad man tror sig veta om stjärnors evolution idag borde den istället ha format ett svart hål, men av någon oförklarlig anledning har den alltså istället blivit en magnetar.
– De här stjärnorna måste bli av med mer än 90 procent av sin massa innan de exploderar som en supernova. En sådan gigantisk massförlust innan explosionen innebär en stor utmaning för dagens stjärnutvecklingsteorier, säger Ignacio Negueruela, medförfattare till den publicerade artikeln om det tunga fyndet.
Magnetaren finns i stjärnhopen Westerlund 1, döpt efter forskaren Bengt Westerlund som upptäckte hopen under 1961, som utgör en fantastisk möjlighet för forskare, som ett sorts galaktiskt zoo med mängder av olika stjärnor och andra himlakroppar närvarande. Stjärnorna i en sådan stjärnhop formas mer eller mindre samtidigt, och utifrån den kvarstående populationen av stjärnor som finns där idag kan man begränsa massan på objektet.
– En stjärnas livslängd är direkt kopplad till dess massa: ju tyngre stjärna, desto kortare är dess liv. Om vi kan mäta massan för en enda av de kvarvarande stjärnorna kan vi vara säkra på att stjärnan som blev en magnetar måste ha varit ännu tyngre. Det här är mycket talande, då det inte finns någon accepterad teori för hur sådana extremt magnetiserade objekt bildas, förklarar Simon Clark, ledare för forskningsgruppen bakom upptäckten.
Forskare har funnit en möjlig förklaring till fenomenet där stjärnan som formade magnetaren ursprungligen befann sig i ett dubbelstjärnesystem, varvid interaktionen mellan stjärnorna då kan ha möjliggjort för att de nödvändiga stora mängder materia som krävs att föregångarstjärnan förlorat. Om så är fallet kan man ha upptäckt ett nytt viktigt element i stjärnors utveckling, nämligen om de föds ensamma eller i dubbelsystem. Vi får se om denna underliga magnetar kommer att göra oss visare eller ej.
Mer info finns i ESO:s pressmeddelande: http://www.eso.org/public/sweden/news/eso1034/
