Den himmelske galjen, klädhängaren eller ibland “Brocchi’s cluster”, är ett tacksamt objekt även i det minsta teleskop. Tio ljusstarka stjärnor är fördelade på ett sådant sätt att de tecknar konturerna av en galje. Leta man upp stjärnhopen, eller asterismen som det sannolikt är frågan om, på en stjärnkarta benämns den något kryptiskt som Cr 399. Katalogbeteckningen har sin upprinnelse i en doktorsavhandling som försvarades i Lund 1931 − On structural properties of open clusters and their spatial distribution, with an apendix containing a catalogue of 471 objects av Per Collinder.

Det finns vad jag känner till inga porträttbilder på Collinder men Lennart Lindegren och Ingemar Lundström hjälpte mig kommer över denna bild från en kräftskiva på observatoriet i Lund. Från vänster: Frida Palmér, Per Collinder, Sture Bohlin, Knut Lundmark, Walter Gyllenberg, John Ohlsson, Carl-Gustav Danver, Anders Reiz, Katherine Gordon, Theodor Wåhlin, Wilhelm Norlind och Peter Raquette. (Foto: Peter Raquette)

När Per Collinder (1890-1975) disputerade hade han förstås en astronomisk grundutbildning i bagaget, men efter studentåren hade han lämnat universitet för att under många år arbeta inom sjömäteriet. Kontakten med astronomin hade han emellertid behållit, framförallt genom sin vän och vapendragare Knut Lundmark, från 1929 professor i astronomi i Lund. Det var också Lundmark som uppmuntrade honom att återvända till akademin för att fullborda sina forskarstudier. Collinder blev emellertid aldrig professionell astronom. Efter disputation återvände han till Sjökarteverket och skulle med tiden kröna sin karriär som byrådirektör för samma verk.

Ämnet för Collinders avhandling var alltså de öppna stjärnhoparna. Den katalog som han upprättade, och som avslutar hans avhandling, var emellertid inte sitt eget ändamål, utan ämnad som underlag för att studera stjärnhoparnas fördelning i rummet, det vill säga i Vintergatssystemet. Det hade tidigare gjorts en del studier i denna riktning, men ingen som tagit ett samlat grepp om saken. För att genomföra undersökningen krävdes till att börja med uppgifter om ett lämpligt antal stjärnhopar. Grundkatalogen sattes samman av uppgifter från flera andra kataloger, däribland den stora NGC-katalogen. Men för att kunna bestämma hoparnas avstånd, vilket förstås var avgörande då han ville studera hur de fördelar sig i rummet, krävdes också noggranna och strikt jämförbara uppgifter om hoparnas magnitud, storlek och antalet ingående stjärnor. Ett sådant underlag stod inte att finna i äldre kataloger varför han i nära samarbete med Lundmark själv bestämde dessa värden. De två gjorde parallellt var sin undersökning av alla hoparna i katalogen och direkt på de så kallade Franklin Adams-plåtarna, en fotografisk atlas för astronomiskt bruk som täckte hela stjärnhimlen. Uppgifterna jämkades sedan samman och resultatet står att finna i Collinders slutgiltiga katalog.

Med hjälp av de så tabullerade uppgifterna kunde han sedan dra en del slutsatser om hoparnas fördelning: det visade sig till exempel att hoparna har en liknande fördelning som de novor Lundmark studerat, att de i mindre utsträckning finns i områden med mörka nebulosor eller i närheten av stora stjärnmoln i vintergatsbandet, att de är som mest frekventa i området mellan stjärnbilderna Skeppet och Skytten, och som minst i området mellan Svanen och Cassiopeia. Nedan återfinns en av de många planscher som också åtföljer avhandlingen. Här har Collinder ritat in katalogens 471 stjärnhopar (klicka på bilden för en större version).

Fördelningen av öppna stjärnhopar i Vintergatan. Bilden är hämtad från Per Collinder, On stuctural properties of open galactic clusters and their spational distribution, Lund 1931.

Hur Collinders resultat står sig idag vågar jag inte yttra mig om, men klart är att själva katalogen lever vidare, om inte annat bland amatörastronomer världen över. En redigerad och uppdaterad nätversion av katalogen finns på Cloudy nights hemsida.

När jag nu avslutningsvis uppmanar intresserade läsare att själva studera något av dessa objekt är läget lite annorlunda än det varit tidigare tidigare i serien. Flera av objekten kan nämligen ses för blotta ögat. Dessutom torde Collinders katalog vara unik bland astronomiska kataloger genom att den faktiskt innehåller ett objekt som minst hälften, kanske fler, av svenska folket faktiskt kan peka ut på himlen – Karlavagnen eller Cr 285. Att detta är en öppen stjärnhop är det däremot få som känner till. Man tror att hopen bildades för cirka femhundra miljoner år sedan och att den håller nu på att upplösas. Att den inte ser ut som andra stjärnhopar beror helt enkelt på att den ligger så nära solsystemet. Andra Collinderobjekt som är lätta att hitta utan kikare är Plejaderna (Cr 42), Hyaderna (Cr 50) och Orions bälte (Cr 70). För den som har tillgång till en kikare så är förstås den ovan nämnda galjen (Cr 399) ett tacksamt mål.

Clear skies!

PS. Det kan också tilläggas att Collinder är förevigad på nätet som radiopratare. På SR:s hemsida kan man lyssna till ett framträdande han gör i samband med den totala solförmörkelsen 1954. DS.