Om man under goda himmelsförhållanden och med ett mindre teleskop (300 mm) studerar Triangelgalaxen (M 33), så framträder först ett ganska stort suddigt kärnparti. Ger man det tid och koncentration så kommer man hitta ytterligare, betydligt mindre suddar runt detta kärnparti. Den ljusstarkaste av dem är NGC 604 men det finns ytterligare en handfull inom räckhåll (se bilden nedan). Rent visuellt skulle man kunna tro att detta är systergalaxer, men så är inte fallet. De är i själva verket förtätningar av Triangelgalaxens spiralarmar. Astronomerna kallar dem för H II-regioner och de är enorma moln av lysande vätgas (H II – uttalas hå-två – är ett av astrofysikernas sätt att beteckna joniserat väte). Inuti molnen finns nybildade, mycket heta, stjärnor som strålar intensivt i ultraviolett ljus vilket joniserar och värmer upp gasen i molnet så att den blir självlysande. Även spiralarmarna i vår egen Vintergata är rymmer mängder med H II-regioner. Till de mest välkända hör Orionnebulosan.
HII-regioner i M33. Notera NGC 604 upp till vänster. . (Foto: Ray Gralak. För en nytagen bild i färg, se Dagens astronomibild för 3 december)
I förra delen av serien nämndes i förbigående att de så kallade POSS-plåtarna som Abell använde för att leta efter galaxhopar också kom till användning för andra katalogiseringsprojekt. Ett sådant genomfördes ungefär samtidigt vid United States Naval Observatory Flagstaff station av den numera pensionerade amerikanske astronomen Stewart Sharpless. Eftersom plåtarna avbildade hela den norra stjärnhimlen, och drygt så, lämpade de sig också väl för att leta efter Vintergatans H II-regioner. Sharpless ambition var att upprätta en katalog över dessa regioner för att med dess hjälp försöka bestämma hur Vintergatans spiralarmar löper.
Katalogen publicerades i två delar (1953 och 1959) och rymmer tillsammans 313 HII-regioner från framförallt den norra stjärnhimlen (idag refererar man normalt till den andra katalogen och använder därför beteckningar på formen Sh2-xx). Sharpless berättar i inledningen till den första artikeln att ett problem i arbetet varit att sortera bort andra typer av nebulosor, speciellt planetariska nebulosor (rester efter exploderande stjärnor) och reflexionsnebulosor (moln av dammpartiklar som inte lyser själva utan bara reflekterar ljuset från närbelägna stjärnor). Senare studier har visat att han inte riktigt lyckades med detta och katalogen innehåller både planetariska nebulosor, supernovarester liksom två galaxer.
När Sharpless analyserade sina data kunde han till att börja med styrka idén om den inre så kallade Sagittariusarmen, men också visa att den kröker sig och försvinner bort mot stjärnbilden Skölden. Vidare kunde han påvisa en krökning av Orionarmen, den spiralarm solen befinner sig i, och att den verkar dela sig i två. Det visade sig också att Perseus-armen är glesare befolkad än de andra armarna. Slutligen kunde han genom att argumentera för att HII-regionerna också definierar det galaktiska planet beräkna positionen för de galaktiska polerna med betydligt större noggrannhet än tidigare, liksom visa att solen befinner sig ett gott stycke (under eller över) det galaktiska planet. En modern representation av Vintergatans spiralarmar återges nedan.
Schematisk figur över intergatans spiralarmar. Bilden från ”Guidance online for astronomy teachers”.
För den som vill följa Sharpless i spåren och försöka få en skymt av Vintergatans spiralarmar, finns det många objekt i katalogen att välja på, både för den som observerar med kikare eller med teleskop av olika storlekar. Flera av objekten, som exempelvis Kalifornien– och Nordamerikanebulosorna (Sh2-220 respektive SH2-117), är så stora att de gör sig bäst i en kikare eller ett litet teleskop. Andra som speciellt Orionnebulosan (Sh2-281) är så ljusstark att den kan ses för blotta ögat. Den senare undantagen, kräver emellertid H II-regionerna mycket goda himmelsförhållanden för att framträda. O III liksom H-betafilter kan också vara nödvändigt. För de allra största H II-regionerna, som Barnards loop (Sh2-276), har man kanske bäst chans om man helt enkelt håller upp filtret framför ögat.
Clear skies!
/Johan
