Den stjärnkarta jag använder när jag är ute med mitt teleskop visar vid sidan av alla stjärnor en lång rad djuprymdsobjekt, de flesta betecknade med anonyma nummer från den stora NGC/IC-katalogen. Men lite här och där hittar man också objekt med egennamn, som exempelvis Orionnebulosan, och ytterligare glesar dyker det upp objekt som fått namn av astronomer som antingen upptäckt dem, eller på annat sätt gjort tillräckligt avtryck för att låna ut sitt namn. Här finns till exempel Coddingtons galax, Barnards loop eller Kembles kaskad. Ända sedan jag först uppmärksammade dessa och andra liknande objekt har jag undrat över hur de fått sina namn, och i den serie som härmed inleds ska jag försöka ta reda på hur det gått till.
1783 upptäckte av William Herschel, under en av sina otaliga svep med teleskopet över himlarna, en liten nebulosa i Enhörningens stjärnbild. Herschel fäste inget större avseende vid den – den var bara en av ett par tusen andra objekt han upptäckte. Den beskrivning har gjorde och som senare letat sig in i katalogerna ger emellertid en god bild av hur objektet tar sig ut i ett teleskop: ”B, vmE 330°, N com = * 11”, vilket uttytt betyder ”Bright, very much elongated towards position angle 330°, Nebula cometic with star of 11th magnitude”. Nebulosan är alltså kometliknande och har en svag stjärna i den spetsiga änden. Idag betecknas den som NGC 2261, men går allmänt under namnet Hubbles variabla nebulosa.
När den amerikanske astronomen Edwin Hubble började intressera sig för nebulosan i början av 1900-talet hade astronomer lyckats påvisa att många nebulosor har både rörelser i rummet liksom i vissa fall även en intern rotation. I en artikel publicerad 1916 (PDF) menar Hubble att han nu även har hittat en nebulosa, NGC 2261, som inte bara uppvisar rörelser, utan som också ändrar form. Förändringarna är dessutom snabba och framträder på fotografier tagna med bara åtta års mellanrum (vilket för astronomer som normalt räknar interstellära skeenden i årmiljoner är minst sagt ovanligt). Efter att ha redogjort för sina undersökningar, där han bland annat beskriver förändringarna i detalj och kan konstatera att de är reella, försöker han också förstå vilka mekanismer som kan ligga bakom: Hela nebulosan kanske roterar så att vissa delar dyker upp och andra försvinner; vissa delar av nebulosan kanske varierar i ljusstyrka och på så sätt skapar ett intryck av rörelse; eller vissa mindre delar kanske rör sig i relation till hela nebulosan. Hubble menar att de två första förklaringarna stämmer dåligt med de förändringar han bokfört, och att den tredje därför är den mest plausibla. Idag lutar astronomer så vitt jag begriper åt en kombination av andra och tredje alternativet.
Sedan 1860-talet har det varit känt att den stjärna som alltså redan Herschel associerade med nebulosan, varierar i ljusstyrka (stjärnan betecknas numera som R Mon). Senare har man konstaterad att den tillhör en speciell typ av mycket unga, variabla stjärnor (T Tauri-stjärnor) som bland annat kännetecknas av att de är omgärdade av en så kallad protoplanetarisk disk. I en modell som publicerades 1997 (PDF) använder man detta förhållande för att förklara Hubblenebulosans beteende. När R Mon-systemet roterar blåser strålningstrycket samtidigt upp ett strutformat hål i den omkringliggande nebulosan. Vi ser struten från sidan och det är därför nebulosan har en trekantig form. Samtidigt pågår en annan process där damm och stoff som faller in mot stjärnan blåses ut i långa strängar inuti struten. Dessa kastar i sin tur skuggor på nebulosans väggar, det vill säga på insidan av struten, och det är dessa skuggor som gör att nebulosan verkar ändra skepnad hela tiden.
Avslutningsvis ska sägas att Hubbles nebulosa är ett tacksamt objekt för intresserade amatörastronomer med tillgång till ett mindre teleskop (visuellt krävs teleskop i storleken 150- 200 mm för att se den). Och faktum är att om man men jämna mellanrum fotograferar eller gör noggranna teckningar, så kan man själv konstatera att Hubbles variabla nebulosa faktiskt är just variabel. Nebulosan återfinns alltså i Enhörningens stjärnbild som just nu står högt i söder (till vänster om Orion) vid tiotiden på kvällen. Instruktioner för hur man hittar nebulosan finns här. Alternativt kan man själv lokalisera den med hjälp av kartblad 59 i TriAtlas B (PDF).
Clear skies!
