SN 1987A: i mitten av ringen börjar
en söndersprängd stjärna på ny kula. (Bild:
NASA/ESA/J. Larsson)
En nysprängd stjärna lyser starkt i några dagar eller veckor – men några sådana supernovor lyser svagt decennier efter första smällen. Vad håller en gammal supernova igång egentligen? Nu kommer ett spännande svar på frågan som dessutom är ett nytt kapitel i historien om den moderna astronomins favoritsupernova, SN 1987A. Den small i granngalaxen Stora magellanska molnet, bara 160 000 ljusår bort, i februari 1987, och sedan dess har bjudit på en massa trevlig vetenskap om varför stjärnor exploderar och vad de håller på med innan de gör det.
Nu har ett internationellt men övervägande svenskt astronomteam lett av Josefin Larsson vid Stockholms Oskar Klein Center att stjärnresterna i SN 1987A har börjat lysa på ett nytt sätt. Beviset är bilder och spektra tagna under många år med rymdteleskopet Hubble.
Supernovans tidigare kraftkällorna, radioaktiva ämnen som nickel, kobolt, och titan, visar sig ha sönderfallit och verkar allt mindre. Nu lyser supernovan istället tack vare att dess yttre delar krockar med den bisarra och ännu inte helt förklarade ringen av gas som omger den. Det slår Josefin Larsson och hennes team fast i en artikel i veckans nummer av tidskriften Nature. Nu – och i många år framöver – är det röntgenstrålning som strålar inåt från ringen som gör att resterna lyser.
Omvandlingen började faktiskt redan 2003, visar Hubble-bilderna. Men det är först nu som det gått att bevisa att den före detta superjättestjärnan har en ny kraftkälla. Supernova 1987A, som astronomer lärt känna den, är död; länge leve supernova 1987A!
