Herschelteleskopets öga för det kalla ser en ljus prick just där supernova 1987A exploderade för 24 år sedan. (Bild: ESA/Herschel/PACS/SPIRE/NASA-JPL/Caltech/UCL/STScI och Hubble Heritage Team/AURA/STScI/NASA/ESA).

Visst verkar det självklart att stora explosioner skapar damm? Men ute i rymden är det lätt att ha fel, och astronomer har länge tvistat om vad som egentligen skapar de stora mängder av kosmiskt stoft och damm i universum. Men nu kommer bilder som rymdteleskopet Herschel tagit på en gammal supernova som verkar avgöra saken: stjärnor som smäller skapar skitmycket stoft.
Frågan är intressant inte bara för städpersonal med stora ambitioner: stoftkorn verkar behövas för att livets viktiga molekyler ska kunna byggas i rymden, och det är dammpartiklar som blir frön till planeter som den vi bor på.
Bakom upptäckten ligger ett internationellt forskarteam lett av Londonbaserade Mikako Matsuura där även min gamla kollega Peter Lundqvist vid Stockholms universitet ingår. Deras nya Herschelbilder av området kring supernova 1987A i vår granngalax Stora magellanska molnet är speciellt känsliga för mycket kall stoft med temperaturer upp till bara några tiotals grader över den absoluta nollpunkten. Att supernovan skiner så pass starkt i bilderna tyder på att den sedan smällen 1987 tillverkat så mycket som tusen gånger mer stoft än någon hade trott var möjligt. Den totala massan motsvarar 200 000 jordstora planeter. Forskarna räknar med att det är supernovan själv som skapat stoftet under åren efter den small, och att den gjorde det mycket effektivt. Kan andra supernovor lyckas med konststycket har astronomer nu en vettig förklaring till varför galaxer i det avlägsna (och unga) universum ofta stoltserar med ohyggliga mängder stoft och damm. Förresten kom den stoftglada forskarbloggaren Lars ”Astrosmurfen” Mattsson, som nyligen fram till att stoftintresserade kosmologer har storskaliga problem. Om supernovorna nu kan skapa så här mycket stoft kan han kanske lägga ner stridsyxan.
Mer om Herschel och SN 1987A hittar du i pressmeddelandet från ESA, forskningsartikeln på ArXiv och i Science.

4 KOMMENTARER

  1. Håller inte med! Det här påvisar bara närvaron av stoft, vilket inte är samma sak som att supernovor faktiskt producerar stoft. Att man finner ~0.5 Msun stoft runt en supernova är heller inget nytt. Men de flesta observationer visar avsaknad av stoft runt unga supernovarester. Och teoretiskt sett är det rent omöjligt att producera så mycket stoft i de flesta fall. Det enda som fungerar teoretiskt är tillväxt av stoft i ISM, vilket givetvis kan triggas av en SN-chockvåg. Men då handlar det om hur mycket metaller som finns tillgängliga och dessa kommer inte nödvändigtvis från supernovan!

  2. @Lars: Tja, fast det här är inte runt supernovan, säger de, det är i den. Stoftet är för mycket för att ligga i ringnebulosan runt den, och det har fel temperatur för att bara råka vara upplyst av smällen.

  3. I det är jag enig med dem – jag ville inte påstå att stoftet är ”gammalt” stoft som bara är upplyst av smällen. Den centrala frågan är om SN-chocken triggar stofttillväxt eller om stoftkornen verkligen har sitt ursprung i supernovan. Skillnaden kan tyckas hårfin, men det har stor betydelse om man vill få en konsekvent teori för hur kosmiskt stoft uppstår.

  4. Det stämmer att stora stoftmassor redan påståtts ha detekterats i andra supernovor, tex i Keplers SN, men tolkningarna är kontroversiella. Jag håller nog inte med om att stora stoftmassor inte kan bildas teoretiskt sett, tvärtom brukar de flesta stoftmodeller producera stoftmassor mellan 0.1-1 Msol (tex Todini 2001, Kozasa 2009, Nozawa 2010).

Comments are closed.