Senhösten bjuder in till amatörastronomisk galaxjakt. Vintergatsbandet har vridit sig åt väster och framåt kvällen står det galaxtäta området dominerade av stjärnbilderna Pegasus och Andromeda högt i söder. Här återfinner vi till exempel både Andromeda- och Triangelgalaxen (M31 respektive M33). Som jämförelsevis närbelägna galaxer tillhör de den så kallade lokala hopen där också vår egen Vintergata ingår. Till denna hop räknas ett trettiotal galaxer, varav många finns i området. En av dessa är den så kallade WLM-galaxen i Valfisken. Bakom denna akronym döljer sig, som vi ska se idag, inte mindre än tre astronomer, varav en svensk. Gemensamt har de att de alla, oberoende av varandra, upptäckte den. Låt oss börja från början med W som i Wolf.

Max Wolf (1863–1932) var professor i astronomi och föreståndare för observatoriet i Heidelberg-Königstuhl (Königstuhl är en kulle i Heidelberg där observatoriet ligger). Han hade disputerat vid universitetet i staden 1888, och kom förutom två postdokår hos Hugo Gyldén vid Stockholms observatorium, att arbeta där under hela sitt professionella liv. I sin forskning var han en av pionjärerna då det gällde att utnyttja fototekniken till astronomins fromma. Han gjorde till exempel den första fotografiska upptäckten av en asteroid, vilken senare följdes av över 200 ytterligare asteriodupptäckter. I vårt sammanhang är det emellertid en lång serie fotografiska studier av galaxtäta områden som aktualiseras. Detta arbete påbörjades vid sekelskiftet och redovisades i sexton artiklar som var och en behandlar en specifik himmelsregion. Med fototekniken kunde Wolf nå betydligt djupare än tidens visuella astronomer, och på detta sätt upptäckte han cirka 6000 nya objekt. Ett av dessa är alltså WLM-galaxen som han enligt uppgift fångade på bild första gången 1909. Jag har emellertid inte lyckats hitta var upptäckten publicerades; hänvisningar på nätet pekar på denna artikel, men så vitt jag kan bedöma ligger alla här listade galaxer nära alpha Ceti, det vill säga i andra änden av stjärnbilden.

För M:et i WLM-akronymen måste vi flytta över kanalen, till Greenwich­observatoriet utanför London. Här hade Philibert Jacques Melotte (1880-1961) börjat sin bana som femtonårigt räknebiträde för att sedan långsamt avancera till föreståndare för observatoriet. Även han kom att specialisera sig på astrofotografering, och skulle under många år ha huvudansvaret för Royal astronomical societys utgåva av The Franklin-Adams chart. Detta var en fotografisk atlas som byggde på en lång serie fotografier tagna av den brittiske amatören John Franklin-Adams (1843–1912) och som i drygt tvåhundra plåtar täckte hela stjärnhimlen. Första upplagan av atlasen publicerades 1914 och den andra 1922.

Det var när Melotte påbörjar arbetet med tredje upplagan som den sista bokstaven – L som i Knut Lundmark (1889–1958) – steg in på scenen. Lundmark hade disputerat i Uppsala 1920 och därefter varit ett år vid några av de amerikanska observatorierna. Tillbaka i Sverige hade han ordnat ett nytt resestipendium vilket alltså tagit honom till Greenwich-observatoriet. Här kom han att arbeta sida vid sida med Melotte för att bland annat göra en del statistiska undersökningar av stjärnfördelningen på Franklin-Adams-plåtarna. När herrarna arbetade med de många plåtarna upptäckte de en del tidigare okända objekt, däribland en ytterst ljussvaga nebulosa i Valfisken, det vill säga vad vi idag kallar WLM-galaxen. Upptäckten, som de gjorde oberoende av varandra, tillkännagavs här.

Så vitt jag kan avgöra användes akronymen första gången 1956 av de amerikanska astronomerna Milton Humason, Nicholaus Mayall och Allan Sandage i en artikel om galaxernas rödförskjutning. Därefter är WLM en vedertagen beteckning.

För den som vill göra ett försök att fånga detta ljusskygga villebråd är det hög tid att ge sig ut i mörkret. Just nu står WLM-galaxen som högst (altitud 17 grader från Göteborgs horisont) och i söder vid halvtiotiden på kvällen. Här bör man hålla i minnet att den upptäcktes först med hjälp av fototekniken, och att den visuellt är allt annat än iögonfallande. Ytljusstyrkan är förskräckande låg (14.6) så ska man ha en chans måste man bruka så låg förstoring som möjligt. Dessutom behöver man en riktigt mörk himmel, då alla ljusföroreningar suddar bort den. Själv har jag försökt några gånger, men utan framgång. Av rapporter på nätet att döma krävs det ett teleskop om 450 mm för att fånga den. För att hitta den utgår man exempelvis från Omega-2 i angränsande Vattumannen och stjärnhoppar sig fram. En lämplig karta finns här (ark B64).

Clear skies!

/Johan

1 KOMMENTAR

Comments are closed.