Att som astronom få sitt namn associerad med ett himlaobjekt på ett sådant sätt att det fäster och reproduceras genom åren är förstås få förunnat. Än färre har lyckats med denna bedrift två gånger, och mig veterligt finns det bara två astronomer som har gjort det tre: Rudolf Minkowski, som jag skrev om i förra delen, och vars namn är associerat med Minkowskis objekt, Minkowskis fotspår och Minkowskis fjäril; och den amerikanske astronomen Edward Emerson Barnard, som kan ståta med Barnards stjärna, Barnards galax och Barnards båge. Jag kanske återkommer till de andra objekten senare i serien, men dagens övningar är ägnat den sista i raden.

Barnards båge är den halvcirkelformade bågen till vänster i bild. Foto Ulf Petersson.

Bortsett från Vintergatan själv, torde Barnards båge (katalogiserad som Sh2-276) vara det största visuellt synliga objektet på hela stjärnhimlen [*]. Som framgår av bilden ovan är denna ytterst ljussvaga nebulosa tillräckligt stor för att omsluta den himmelska storjägaren Orion från midjan till fötterna. Dess vinkelutsträckning är därmed drygt 10 grader, vilken motsvarar storleken på din knytnäve hållen på rak arm. Idag vet vi att bågen är rester efter en eller flera supernovaexplosioner i hjärtat av Orionnebulosan för ungefär två miljoner år sedan. Astronomer tror också att explosionerna var så kraftiga att de förutom att ha skapat den chockvåg i det interstellära mediet som nu kan beskådas som själva bågen, också kastat ut flera stjärnor ur systemet. Dessa så kallade rymlingsstjärnor har tidigare varit ena parten i ett dubbelstjärnesystem, och där den andra parten exploderat. Kandidater är stjärnorna AE Aurigae (som idag tänder Flamnebulosan i Kusken), Mu Columbae och 53 Arietis, som alla är på snabb flykt bort från området kring Orionnebulosan.

Barnards båge upptäcktes inte av Barnard själv. Istället materialiserade den sig första gången 1890 på en fotografisk plåt tagen av William Henry Pickering och hans assistenter vid Harvard College Observatory. Plåten var ett delresultat i ett större projekt där Pickering systematiskt fotograferade av Orions stjärnbild för att undersöka den vid tiden relativt nya fototeknikens räckvidd. Han fångade förstås alla de redan kända nebulosorna i området, men hittade dessutom en rad nya, däribland både IC434 och Hästhuvudnebulosan. I en artikel som berättar om projektet – men där själva bågen inte nämns – menar han att om proportionerna mellan tidigare kända objekt och de nya fotografiska han funnit i Orion gäller generellt över hela himlen, så finns det mellan fyra och fem tusen objekt nya att hitta för astrofotografer.

Ett par år senare var Barnard själv engagerad i ett liknande projekt vid det amerikanska Lick-observatoriet. Han hade börjat experimentera med en vidvinkellins som tillät honom att fotografera stora partier av himlen med en enda exponering. Och precis som Pickering siktade han bland annat in sig på Orions stjärnbild. I en artikel som berättar om resultatet utbrister han: ”Till min förvåning uppvisade dessa bilder en enorm krökt nebulosa som omsluter bältet och den stora nebulosan [M42] och täcker en stor del av jättens kropp.” Han berättar också att han först när artikeln var färdig dragit sig till minnes Pickerings rapport om objektet (denna artikeln finns inte på nätet). Trots att Pickering alltså var först blev det Barnard som kom att associeras med objektet [**]. Varför är oklart, men det verka som att det var Barnards, snarare än Pickerings, fotografi som började cirkulera bland astronomer och sannolikt är detta anledningen.

Därmed torde en amatörastronomisk utmaning värdig ett långt och förhoppningsvis högtrycksbetonat juluppehåll vara given. Att bågen är fotogenisk torde framgå av det ovan sagda, men faktum är att den också är ett visuellt objekt. I det senare fallet krävs emellertid mycket speciella förutsättningar. Till att börja med måste man hantera det faktum att bågen är enormt stor. Det duger därmed inte med teleskopens normalt ganska små synfält. Bättre är då att satsa på att observera den antingen med blotta ögat, med en fältkikare eller med en liten refraktor med stort synfält (minst 3 grader). Vidare kan ett H-beta-filter vara påkallat för den norra delen bågen, och ett UHC-filter för resten. Slutligen måste himmeln vara månfri, transparent och riktigt mörk. Av det observationsrapporter som cirkulerar på nätet framgår att den del av bågen som löper norröver från den lilla stjärnhopen NGC 2112 är den ljusaste, men att det i princip går att följa hela bågen. En lämplig karta finns här.

Fotografisk mosaik över Orion och närbelägna stjärnbilder. Klicka på bilden för att läsa den tillhörande artikeln. Foto: Dennis di Cicco & Sean Walker, Sky & Telescope.

Och avslutningsvis en bonusutmaning: Tittar man på bilder av Barnards båge verkar det saknas ett stort segment till höger (västerut). Men så är kanske inte fallet. Astronomer menar idag att bågen är en del av ett större komplex, Orion-Eridanus-superbubblan, som sannolikt skapats av en serie samtida supernovaexplosioner. Den västra delen, som också är ett visuellt objekt, ligger dock närmare 30 grader västerut och sträcker sig som ett smalt band  (Sh2-245) i nord-sydlig riktning från Oxens stjärnbild ner i Eridanus, eller Floden. Detta objekt syns som ett smalt stråk till höger i den imponerande översiktsbild ovan. Att den västra delen har hunnit så mycket längre sedan explosionerna, förklaras med att det interstellära mediet är mycket tunnare på denna sida, och att rörelsen därför inte bromsats upp på samma sätt. För att observera detta objekt visuellt tar man lämpligen sikte på stjärnan ν Tau. Den ljusaste delen av nebulosan ligger två grader rakt söder om stjärnan.

God Jul (med gnistrande stjärnhimlar) tillönskas

/Johan

[*] Som framgår av kommentarerna nedan, bör det kanske stå på ”norra stjärnhimlen” istället. Vilket som är störst i sammanhanget beror lite på vad man menar med objekt.

[**] Och här lyckades jag alldeles glömma att William Herschel faktiskt observerade bågens ljusaste norra del redan vid slutet av 1700-talet. Se vidare Timos kommentar nedan.

3 KOMMENTARER

  1. Johan,

    Det är en definitionsfråga vilket som är det största visuella Deep-Sky objektet (exklusive Vintergatan) beroende på om objektet ska klassas som ett enda objekt om det består av mindre men sammanhängande delar. Så räknat är den mörka nebulosan Emun störst. Den mörka strutsfågelns huvud sträcker sig från Södra Korset (Kolsäcken) och avslutas i Skorpionen / Ormbäraren, en längd på ca 55º. Det är ett majestätiskt objekt sett från södra halvklotet. Nästan lika lång är den i princip okända materiebryggan mellan det Stora Magellanska Molnet och vår vintergata. Dess längd har jag uppskattat till ca 42ºx6º. Lika stor är supernovaresterna i Akterskeppet (Vela, Gum Nebula) men där kan man inte visuellt skönja Gum-nebulosan som ett enda enhetligt objekt.

    Barnards båge (Barnard’s Loop), eller åtminstone delar av den, upptäcktes faktiskt redan av William Herschel någon gång mellan 1783 och 1802 med sin 18-tums reflektor. Han såg objektet ”behäftat med mjölkaktig nebulositet” och 1º.1 E-W och 2º.6 N-S stort. Pickering var den förste som fotograferade nebulosan 1889, med en 2.6tum f/3.3 lins. Barnard fotograferade loopen och publicerade resultatet i journalen ”Popular Astronomy”. Egendomligt nog är nebulosan inte med i NGC- eller IC-katalogen.

    Jag har observerat Barnards båge en gång visuellt. Från astrofotografen Akira Fujiis observatorium i Yerecoin, Western Australia, såg jag nebulosabågen i november 1997. Dess ljusaste del låg 1º NE om M78. Med ofiltrerade 20×80-kikare medelst svepning såg jag en ganska ljus nebulositet sträcka sig över hela synfältet. Jag blev förbluffad över hur enkel Barnards Loop var att se. Dess södra kant tycktes vara skarpare och nebulosan sträckte sig bortom synfältet, åtminstone 4º i längd.

    God jul!

    /Timo K

  2. Skriv in din kommentar här.
    Intressant info Johan, och intressant kommentar.
    Bågens storlek måste väl peka på viss ungdom och viss närhet, vilket inte är helt ointressant när vi amatöramatörer ska förklara för andra vad vi kan se för blotta ögat i Orion och inte se.
    Barnards båge är i alla fall inge´ båg!
    GJ o GNÅ

  3. Julen har kommit emellan så jag har inte haft möjlighet att svara förrän nu. Men tack för era synpunkter.

    När jag funderade på himlens störta visuellt observerbara objekt, tänkte jag i termer av objekt med egna katalogbeteckningar. Men det är ju klart att du har en poäng Timo. Kanske vore det påkallat att ändra formuleringen i texten till norra stjärnhimlens störta.

    Och vad gäller Barnards båge så glömde jag helt enkelt bort den gode Herschel. Han var med i anteckningarna men försvann någonstans på vägen.

    Jag skulle ha prövat på bågen själv igår kväll men Orion hann inte tillräckligt högt på himlen innan molnen rullade in. Däremot gjorde jag ett försök på den västra delen (Sh2-245) och tyckte mig anat något på precis den position jag skriver om i texten (400 mm, 58x). Gränsmagnituden var ganska dålig så kanske att det ska gå en annan kväll.

    /Johan

Comments are closed.