Jag är inte säker på vilket som är Sveriges äldsta stjärnkalas, men en ärevördig inrättning är utan tvekan Värmland star party som i år levererat för tjugoandra gången. Som tidigare år gick träffen av stapeln på Berga gård utanför Lysvik. Och som vanligt samlade den bortåt hundratalet amatörer från hela Sverige. Själv var jag på plats för tredje gången.

Värmlandsgänget verkar ha bra tumme med vädergudarna. Prognosen för fredagen såg illavarslande ut, men strax innan solnedgången hade det klarnat upp. Observationerna inleddes därför redan innan det mörknat med Jupiter, Venus och nymånen. Någon timme senare sällade sig även Merkurius till skaran av för blotta ögat synliga planeter, varpå ett och annat lyckotjut hördes från dem som observerade planeten för första gången. Sen föll mörkret men med det kom dessvärre ett visst dis och en del molnbankar. Senare på kvällen klarnade det upp igen och Lysviks himmel visade sig från sin bästa sida. Tillsammans med Timo Karhula från VARF försökte jag bland annat observera asteroiden Gryphons okultation av stjärnan TYC 1349-00221-1 i Tvillingarna. Men dessvärre blev den en negativ observation. Tydligen låg Lysvik utanför okulationszonen.

Det ska börjas i tid, det vill säga innan solen gått ner. Med Jupiter, Nymånen, Venus och Merkurius på rad gäller det att passa på.

Lördagen inleddes som bruklig men föreläsningar. Arvikasonen Jan Sandström pratade Astronomi i skolan, ett nog så viktigt ämne nu när astronomin har blivit ett obligatoriskt inslag i skolans lägre årskurser. Han delade med sig av sina erfarenheter och bjöd också på ett och annat listigt grepp för att för skolbarn illustrera något så komplicerat som exempelvis fusion i solens inre. Från skolans värld kastades vi med Karlstadastronomen Claes Uggla in i den moderna astrobiologin förunderliga värld. Med de senaste decenniernas forskning elegant sammanfattad var det slående hur frågan om liv i universum fått en helt annan status på senare år. Föreläsningssviten avslutades sedan med att undertecknad försökte puffa lite för den visuella astronomin och den ädla konsten att teckna vid okularet. Sen föll åter mörkret.

Lördagskvällen bjöd snudd på fantastiska förhållanden. Kallt och klart med en krispig, stabil och transparent himmel. Har man inte varit på ett stjärnkalas, är det kanske svårt att föreställa sig den febrila verksamhet som detta medför ute i mörkret. Teleskop av alla de sorter plockas fram och monteras, kartor och kringutrustning förbereds, el dras. Sen börjar det riktiga kalaset. Lugnet lägger sig och amatörer försjunker i de mest olikartade observationsprojekt. Då och då svärs det över att någon öppnar en bildörr så att kupébelysningen går igång, men mest tjoas det över att det där omöjliga objektet plötsligt träder fram i okularet, eller över att någon planet visar så enastående mycket ytstruktur. Till denna bild hör förstås att denna aktivitet pågår i timmar, alldeles oavsett kylan. Jag tror de sista gav sig först vid tretiden på lördagsnatten. Själv lyckades jag efter många misslyckade försök på hemmaplan observera både Barnards båge och Meropenebulosan (jag har skrivit om dem i min serie ”Astronomer på himlen” här respektive här). Mest minnesvärt var dock komet Garradd som i okularet uppvisade både svans och antisvans.

Kalaset avslutades på söndag förmiddag med att Anders Wettergren – som också, och välförtjänt, fick SAAF:s amatörastronomiska pris under träffen – gav sin traditionsenliga stjärnbildsföreläsning. Denna gång handlade de om Lejonets stjärnbild. Ni som har hört Anders föreläsningar vet att han bjuder en utsökt blandning av kulturhistoria, astrofysik och hardcore amatörastronomi. (Själv kan jag därutöver inte låta bli att förundras över hur skickligt han jonglerar med Powerpoints alla funktioner.)

Avslutningsvis vill jag som representant för alla tillresta tacka Värmlandsgänget (och vädergudarna). Strålande, är väl en helt adekvat omdöme. Keep up the good work!

/Johan

 

1 KOMMENTAR

  1. Jag kan bara instämma med Johan. När mörkret, som Johan skrivit, väl fallit, och jag betraktade Orionnebulosan genom först en 16″ och sedan en 18″ Dobson förstod jag vad han menade med att när man tecknar avbildar man vad man SER i okularet och inte vad som registreras av en CCD eller CMOS sensor. Det gav åtminstone mig inspiration. Ytterligare en bild från VSP finns på min blogg.

Comments are closed.