Bland visuellt orienterade amatörastronomer med tillgång till den norra stjärnhimlen tillhör Hästhuvudnebulosan (B 33) en av himlens mest eftertraktade troféer. För att observera den gäller det att först urskilja den ytterst ljussvaga båge som utgörs av nebulosan IC 434, och sedan att hitta det mörka jack i denna som är själva hästhuvudet. För att lyckas krävs en riktigt mörk himmel, koncentration och uthållighet. Om inte likheten varit så slående, speciellt på fotografier, så hade vi kanske istället talat om Flemings nebulosa efter upptäckaren Williamina Fleming (1857-1911).
Fleming verkade under en tid då kvinnor fortfarande var i princip utestängda från astronomin (och för den delen från resten av den akademiska världen). De kvinnor som trots detta arbetade inom området gjorde det antingen genom att de var gifta med manliga astronomer, eller som räknebiträden på något observatorium. Föregångare i det senare fallet var Harvard College Observatory, där föreståndaren Edward Pickering från 1881 börjat anställa kvinnor för att utföra beräknings- och klassificeringsarbeten. Bakgrunden brukar ofta sägas vara att Pickering menade att kvinnor helt enkelt gjorde detta mödosamma arbete bättre än män, men sannolikt var det viktigaste skälet att de jobbade för betydligt lägre lön än vad männen gjorde.
Fleming, som tidigare arbetade som hembiträde hos Pickering, blev den första i en lång rad kvinnor anställda på observatoriet. Till hennes viktigaste insatser hör spektralklassificeringen av över 10000 stjärnor som senare skulle publiceras i The Draper Catalogue of Stellar Spectra (1890). Arbetet som innebar mönstring av tusentals fotoplåtar, resulterade också i upptäckten av en mängd andra objekt: ett femtiotal nebulosor, över trehundra variabla stjärnor liksom tio novor. Och en av dessa nebulosor, vilken hon upptäckte 1888, är alltså det ovan nämnda hästhuvudet. Hon beskrev den som ”ett halvcirkelformat jack” i IC434 och ”5 minuter i diameter och 30 minuter söder om Zeta [Orionis]”. När denna observation senare inflöt i John Louis Emil Dreyers Index catalogue (vilken kompletterade standardverket New general catalogue) ströks Flemings namn och alla objekt upptäckta på observatoriet tillskrevs istället föreståndaren Pickering. Fleming skulle senare, och i kraft av växande berömmelse, få upprättelse på denna punkt.
Detta kanske också har bidragit till att det inte finns någon Flemings nebulosa i Orions stjärnbild. Däremot finns det en annan nebulosa som bär hennes namn, och som dessutom är rykande aktuell – Fleming 1 (det finns också en nr 2 och 3). Denna planetariska nebulosa återfinns i stjärnbilden Kentauren och tillhör därför den del av den södra stjärnhimlen som inte kan ses från Sverige. Astronomiskt är nebulosan intressant bland annat för dess mycket speciella och symmetriska ’armar’, och astronomer har länge funderat på vad som kan ligga bakom dessa. I dagarna har tidskriften Science offentliggjort en studie där man kan visa att nebulosans dynamik inte styrs av en centrumstjärna, vilket är det vanliga, utan av två vita dvärgar i ett tätt binärt system. Pressmeddelande kan läsas här hos ESO.
