Strålning från avlägsna galaxer hejdas på vägen till jorden av stjärnornas samlade ljus. Det låter helt uppåt väggarna men det är sant – fenomenet har nu uppmätts i data som samlats av rymdteleskopet Fermi (se pressmeddelande hos NASA, forskningsartikeln på ArXiv och i Science och en lite förvirrad notis i SvD). Därmed uppfyller Fermiteleskopet, ett internationellt projekt där Sverige spelat en viktig roll, ett av sina mål.
Fermiteleskopet är bra på att mäta gammastrålning (riktigt energiskt ljus) och i synnerhet från så kallade blazarer. En blazar är en galaxkärna, såklart med supertungt svart hål, där partikelstrålar som alstras av det svarta hålet råkar vara riktad åt vårt håll. En kvasar sedd längs ena jetstrålen, om man vill. På behörigt avstånd ser våra teleskop gammastrålning från dessa avlägsna och sällsynta källor, i alla fall när de behagar blossa upp. Blazarer är nämligen opålitliga och lite random i sitt beteende.
Gammahimlen enligt Fermiteleskopet. I ljuset från dess mest föränderliga källor, blazarerna (här utmarkerade med gröna prickar), syns spår av stjärnljus från universums hela historia. Klicka för mer om upptäckten, tjusig NASA-grafik och en video. Bild: NASA/DOE/Fermi LAT-samarbetet
Men blazarer syns också från långt håll och deras ljus passerar för det mesta obemärkt genom kosmos rätt tomma vidder. För det mesta, alltså. Fermiteleskopet har alltså nu kunnat mäta att blazarljuset minskas en aning, och det som orsakar minskningen är inget annat än det samlade ljuset från universums stjärnor. Fotoner av långväga gammastrålning krockar med fotoner av synligt ljus: det syns som en minskning i blazarers ljusstyrka när man kikar, som Fermi gör, i gammastrålning.
För astronomer är detta en sällsynt och viktig mätning av det de kallar det extragalaktiska bakgrundsljuset. Det är det (åtminstone i princip) synliga motsvarande till den kosmiska bakgrundsstrålningen som redan berättat mycket för oss om universum och dess början i big bang. Svenska forskare har letat spår av det i galaxers utkanter, men Fermis fiffiga mätningar har inte bara lyckats: de ger också ett hisnande mått av hur stjärnorna ligger utspridda i universum.
Det Fermi har nu sett spåra av är alltså universums samlade stjärnljus, ljuset från alla stjärnor som någonsin lyst. Det låter mycket men utifrån ljusets styrka har forskarna uppskattat medelavståndet mellan stjärnor i universum: drygt 4000 ljusår. Det är glest därute, och med vår närmaste grannstjärna bara 4,3 ljusår bort, inser man hur otroligt mysigt stjärntätt vi har det hemma hos oss.
Läs mer om svensk Fermiforskning på Oskar Klein Centers blogg.
