Under de närmaste två åren når solen maximum i sin 11-åriga aktivitetscykel. Det betyder vackert norrsken men också högre risk för solstormar än vi haft på ett tag. Nu är solen inte är mer aktiv än den varit under tidigare aktivitetstoppar. Men vårt samhälle är mer beroende än tidigare av tekniska system och satelliter som kan slås ut om det vill sig illa. Nu rapporterar SVT Vetenskap om risken för solstormar och Sveriges beredskap inför det värsta. Stormen som tog ut Quebecs elsystem 1989 och halloweenstormen 2003 står som tydliga varningstecken.
Men hur illa kan solen bete sig? Hur ofta kan solen skicka hit en partikelström lika kraftig som den så kallade superstormen 1859 som fysikern Richard Carrington observerade? Färsk forskning börjar ge oss kunskap om hur vanligt det är med solstormar, massutkastningar från solens korona (så kallade CMEer) och de geomagnetiska stormar som de orsakar.
Solutbrottet den 4 november 2003, sett av NASA/ESA-sonden SOHO. Bilden är tagen i ultraviolett ljus. (Bild: NASA/ESA)
Ett fyndigt sätt att undersöka faran är att titta på andra stjärnor som liknar solen. I våras kom en rapport i Nature av ett japanskt forskarlag lett av Hiroyuki Maehara, som verkade oroväckande. NASA:s rymdteleskop Kepler, som bevakade miljontals stjärnor i jakt efter exoplaneter, upptäckte att vissa solliknande stjärnor drabbades ibland av kraftiga utbrott. Av 83 000 stjärnor av samma typ som solen visade ett 150-tal av dem ibland ordentliga utbrott. Dessa ”superflares” som var upp till 10 000 gånger starkare än händelsen 1859. Skulle solen kunna hitta på något sådant så skulle vi ligga illa till.
En forskargrupp som tagit tag i frågan leds av rymdfysikern Carolus Schrijver vid Lockheed Martin Advanced Technology Center i Kalifornien, som i somras kom med en artikel i Journal of Geophysical Research (finns även här på ArXiv). Deras kartläggning täcker både prover från månen och antarktisk is samt satellitobservationer av solen under flera decennier. Vår sol följer ett annat och mycket lugnare mönster än stjärnorna som Keplerteleskopet sett blossa upp. Schrijver och hans team drar slutsatsen att det är osannolikt att solen kan hitta på värre utbrott än de vi sett under de senaste trettio åren.
Det som kan hända i framtiden kan också ha hänt förr, men det kan inte ha varit ofta, påpekar Schrijver och hans kollegor. Tecken på större solstormar skulle ha observerats av allmänheten som gigantiska solfläckar vid solnedgångar under mänsklighetens historia. Kanske var den mystiska händelsen år 774-5 e.Kr. ett stort solutbrott, 60 gånger större än 1859 års, visar nya uppskattningar (notis i Nature i november).
Sådana stormar kanske drabbar oss en gång var tusende år. De ger skäl, inte för oro, utan för forskning (heja nygamla Institutet för solsysik), planering, och för att se över våra beroenden.
