Med Keplerteleskopets nya ”jordar” kommer jakten på liv i rymden allt närmare

NASA:s rymdteleskop Kepler har fördubblat antalet kända jordstora planeter där flytande vatten borde kunna finnas. De nya små världar som nu blir de mest jordlika planeterna utanför vårt solsystem heter Kepler-438 b och Kepler-442 b. Med de nya fynden, som presenteras vid Amerikanska astronomiska sällskapets vintermöte i Seattle, har Kepler nu upptäckt fler än 1000 bekräftade exoplaneter (pressmeddelanden hos NASA och hos CfA).

Kepler-438 b som den kan komma att se ut i en avlägsen framtid när dess värdstjärna skapar en planetarisk nebulosa omkring sig. Bild av rymdkonstnären David Aguilar.

Att dessa planeter upptäcks nu är ett resultat av ett mödosamt arbete med Keplers mätserier. Det förstår den som plöjer igenom den Guillermo Torres och hans teams långa forskningsartikel. Miljontals stjärnor i Vintergatans tätaste områden, mot Lyrans och Svanens stjärnbilder, har granskats. När en stjärna blinkar lite grann, då kan det finnas en planet i vägen: passagemetoden kallas tekniken.

Enligt Kepler-teamets forskning, och en annan ny studie av astronomerna Courtney Dressing och David Charbonneau finns det starka skäl att tro att Kepler-438 b, Kepler-442 b och deras kompisar verkligen är steniga planeter i likhet med Mars, Venus och jorden, bara lite större, och att de befinner sig lagom långt ifrån sina stjärnor för att flytande vatten ska kunna finnas där.

Andra steniga planeter är kanske inte så himla olika jorden, Mars och gänget. Stenplaneter blir inte så mycket större än såhär, visar Keplerteleskopets samlade statistik såhär långt. Gränsen för en stenig planet tycks gå vid 1,5 jordradier. Större planeter, superjordar kallade, är antingen isplaneter eller mini-Neptunusar, där eventuellt liv får svårare att klara sig. Kepler-438 b, som ligger 475 ljusår från jorden, har 12 procent större radie än vår planet och ett år på bara 35 jord-dagar.

Keplerteleskopets potentiella jordar radas upp. Planeterna har än så länge bara setts som blinkningar hos deras stjärnor. (Bild: NASA)

Planeterna därute är många. Dressing och Charbonneau har också granskat Keplers mätningar av röda dvärgar, galaxens minsta och mest långlivade stjärnor, och konstaterat att runt varannan av dessa kan det finnas en planet i jordens storlek. Och runt var femte finns en potentiell ”jord” i den beboeliga zonen. Det här bekräftar inte bara att Vintergatan innehåller miljardtals jordstora planeter. Det betyder också att den närmaste livsdugliga planet skulle kunna ligga så nära som bara 8 ljusår bort, räknar de fram. Den närmaste jordklonen som kan upptäckas med passagemetoden – astronomerna vet att den blir lättare att hitta och studera – skulle då kunna ligga bara 36 ljusår härifrån.

En sådan planet kommer inte att upptäckas med Kepler, vars storhetstid är nu över även om data fortsätter att analyseras. Sedan teleskopet drabbades av tekniska problem 2013 stabiliseras nu teleskopet med hjälp av solen istället för gyroskop, vilket ger möjlighet att fortsätta upptäcka nya planeter – den första från nya K2-projeket kom i december – men inte i den takten som tidigare.

Vi vet att de beboeliga, jordstora planeterna finns därute. Nästa steg – en uppgift för rymdsonder som följer efter Kepler, Europas Cheops och Plato och NASA:s TESS – blir att hitta de som ligger nära oss. Och dem ska vi spana in ordentligt.