Spekulationerna kring den danske astronomen Tycho Brahes död har pågått i århundraden. Den mest etablerade hypotesen är han dog i sviterna efter en sprucken blåsa, detta i samband med en kejserlig middag där etiketten inte tillät honom att lämna bordet när naturen kallade. Mer konspiratoriskt lagda har istället hävdat att han dog av kvicksilverförgiftning — ibland har Johannes Kepler pekats ut som den skyldige. Frågan har inte bara intresserat vetenskapshistoriker, och Brahes grav i Jungfru Maria kyrka i Prag har öppnats inte mindre än två gånger för att man har velat fastställa dödsorsaken.
Första gången det skedde var i samband med trehundraårsminnet av hans bortgång 1901, och forskare som då undersökte kvarlevorna tyckte sig kunna bekräfta att den berömde astronomen dog av kvicksilverförgiftning, men inte som följd av illvilja, utan sannolikt som ett resultat av hans långvariga intresse för alkemiska experiment. Drygt hundra år senare, 2010 närmare bestämt, öppnades graven ånyo, nu av en internationell forskargrupp. Förhoppningen har varit att med hjälp av modern teknik en gång för alla slå fast dödsorsaken. För någon månad sedan publicerade gruppen en rapport i tidskriften Archeometry. Och resultat har man fått. (Rapporten har även presenterats på Cassiopeiabloggen, nr 142 och på Syddanska universitetets hemsida.)
Från Brahes kvarlevor har man bland annat tagit hårstrån och benprover, vilka sedan analyserats. Redan 2013 kunde man i en tidigare rapport (här, men bakom en betalvägg) avfärda tanken på förgiftningen – kvicksilvernivåerna i hans lämningar var om något normala och pekade varken på långvarigt intag av kvicksilver, eller på akut förgiftning i samband med hans död. Inte heller fann man spår efter andra gifter som kunde ha brukats för att bringa honom om livet.
I fortsatta analyser har man tittat på ytterligare ämnen, vilket den senaste rapporten nu berättar om. Av hårproverna – som avslöjar exponering för olika ämnen under Brahes två sista månader i livet – har man kunnat slå fast att nivåerna av antimon, bly, brom, krom, kvicksilver och zink var normala, helt jämförbara med genomsnittet hos dagens population. Däremot har de visat på förhöjda nivåer av järn, kobolt, arsenik, silver och guld, vilket alltså talar för att han exponerades för dessa ämnen under sin sista tid. Även om nivåerna för dessa ämnen var högre än normalt, så var de emellertid inte tillräckligt höga för att de skulle ha kunnat påverkat hälsan menligt. Man har inte kunnat slå fast källan till denna exponering. Den skulle förvisso kunna ha kommit från alkemiskt arbete, men då andra ämnen ofta använda av tidens alkemister inte har uppvisat förhöjda nivåer, är detta osannolikt. En möjlighet är istället att Brahe fått i sig ämnena i samband med självmedicinering – det var inte ovanligt att alkemister blandade sina egna mediciner.
Intressantare är då resultatet av analysen av benproverna. Till skillnad från hår så ackumulerar ben olika ämnen under betydligt längre tid, uppemot tio år, varför dessa analyser kan visa på mer långvarig exponering. Här har man till att börja med funnit förhöjda nivåer av järn och magnesium, sannolikt resultatet av exponering via de vattentäkter Brahe fick sitt dricksvatten från. Och så har man hittat guld, och detta i betydligt högre koncentration än det normala. Inte heller i detta fall finns det någon självskriven förklaring, men man noterar att som uppburen aristokrat, van att röra sig i kungliga kretsar, exponerades Brahe mer eller mindre dagligen för guld. Det var inte ovanligt att man åt med förgyllda bestick och på dito tallrikar, och dessutom hände det att man spetsade vinet med bitar av bladguld. Guld var också en ingrediens i en del av alkemisternas mediciner.
Därmed torde det tillslut ha fastställts att Brahe inte blev kvicksilverförgiftad, vare sig genom långvarig exponering i laboratoriet eller av illvilliga fiender. De förhöjda nivåerna av guld inverkade inte heller negativt på hälsan. Så med all sannolikhet dog han, så som Kepler en gång återgett historien, i sviterna av den aristokratiska etiketten och en sprucken blåsa.
