Den 23 september 2017 firas Astronomins dag och natt i hela Sverige. Men på nätet florerar rykten om att även andra, mer dramatiska saker, kan inträffa.

Hur mycket känner man till om 23 september? Det sägs att det som beskrivs i Uppenbarelseboken kapitel 12 kommer att synas över Jerusalem.
Valter Gustafsson

SVAR Hej Valter! En del oroar på riktigt sig när rykten om olycksbådande händelser på himlen. Det finns människor i världen som vill skrämma vanliga människor med både gamla skrifter och med astrologiska idéer som de inte har belägg för.

Andra, som till exempel medier, trissar gärna upp stämningen för att få fram sina egna budskap. Nu när det är Astronomins dag och natt det handlar om vill Populär Astronomi såklart också vara med.

Det är sant att flera planeter, plus månen och solen, kommer att finnas ganska nära varandra på himlen, i stjärnbilden Jungfrun och Lejonet. Sådant är inte speciellt ovanligt, och dagarna före och efter ser det likadant ut.

Vad kan man se på himlen? Eftersom solen ligger mitt i samlingen går det inte att se hela fenomenet på en gång, oavsett var i världen du befinner dig. Bästa tipset är att kolla på morgonhimlen strax före soluppgång.

Under hela sensommar och höst 2017 är planeten Venus morgonstjärna och lyser klart i öster. Med kikare kan du dagarna runt den 23 september också hitta Mars och Merkurius, nedan och till vänster om Venus – se bilden nedan. De är ljussvagare, ligger ännu närmare horisonten och försvinner snabbt när himlen ljusnar. Snyggast blir det den 18 och 19 september då månen ligger mitt i planetklungan, och den 22 när den ligger nära Jupiter på kvällen.

Efter solnedgången den 23 ligger månen och Jupiter ligger mycket lågt på himlen och blir svåra att få syn på från Sverige. Jupiter och månen syns betydligt bättre från sydligare breddgrader (som t ex Israel, men även väldigt många andra ställen).

Bild: Stellarium
Morgonhimlen på Astronomins dag den 23 september. Bilden är ritad för Stockholm kl 05:30, strax före soluppgången. (Bild: Stellarium)

Planeternas lägen på himlen beror på hur de och jorden rör sig i sina banor i solsystemet. När man tittar på dessa vackra, föränderliga stadigt lysande ”stjärnor” är det lätt att få en känsla av att de måste betyda mer. Det gör de också: det är tack vare himlakropparna som vi lärt oss om fysikens lagar och om vad vårt kosmos och vår värld består av. Men himlakropparna förutspår inte händelser på jorden på det sätt som man tänkte sig när författarna till bibeln skrev ner sina berättelser.

Det är inte första gången som en händelse på himlen kopplats till Uppenbarelsebokens målande bilder av en kvinna med 12 stjärnor som krona som uppträder på himlen. Den här gången är tolkningarna, bland annat av amerikanske pastorn Scott Clarke, minst sagt invecklade och det finns varianter där även kometer och den ständigt inaktuella fiktiva planeten Nibiru förekommer. Vad betyder allt detta – utöver en chans att fira Astronomins dag och natt vid både soluppgång och solnedgång? Det framgår faktiskt lika lite av skrifterna som av stjärnorna.