Voyager 1 och 2 är NASA:s kanske mest framgångsrika rymdsonder och de människotillverkade föremål som befinner sig allra längst ifrån jorden. Sonderna sändes upp med 16 dagars mellanrum år 1977 och besökte sinsemellan Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus, samt flera av dessa jättars månar. 2017 gjorde Populär Astronomi ett omfattande reportage om framgångssagan Voyager, vars upptäckter förändrat vår syn på solsystemet. Du kan läsa hela det spännande reportaget här. Hela 41 år efter uppskjutningen är det nu dags att fira ännu en seger.
I augusti 2012, efter 35 år i rymden, lämnade Voyager 1 solsystemets kärna och drev vidare ut i den interstellära rymden. Nu, sex år senare, har Voyager 2 slagit följe med sin tvillingsyster och även den lämnat solens heliosfär. Heliosfären kan beskrivas som solvindens hemvist och den sfär som innesluter solsystemets kärna, det vill säga en avgränsning mot det interstellära mediet. I och med passagen har radarparet slagit ytterligare ett gemensamt rekord – de är nu de två allra första och hittills enda människotillverkade föremålen att inta området mellan stjärnorna.
Voyager 2 är utrustad med aktiva instrument som ger oss värdefull information om miljön där sonden passerar heliopausen, heliosfärens ytterkant, och äntrar det kalla interstellära mediet. Med Plasma Science Experiment (PLS) kan man detektera elektrisk ström i solvinden och på så sätt mäta egenskaper som hastighet, densitet, temperatur och tryck. Den 5 november 2018 upptäckte Voyager-teamet en kraftig inbromsning av partiklarna i solvinden som omgav Voyager 2, följt av en ekande tystnad. Detta markerade passagen som ytterligare en stor milstolpe i det framgångsrika Voyager-projektet. Även mätningar från instrument som mäter kosmisk strålning, laddade lågenergipartiklar och magnetiska fält runt sonden har visat resultat som tyder på att Voyager 2 nu lämnat heliosfären och befinner sig i det interstellära mediet – rymden mellan stjärnorna.
Forskarna har i och med Voyager 2:s passage en unik möjlighet att studera rymden i gränslandet mellan heliosfären och det interstellära mediet. Denna gång finns mätningar även från instrument som slutat fungera på Voyager 1. Mätningarna kommer att komplettera NASA:s IBEX-uppdrag (Interstellar Boundary Explorer), som undersöker solvindens växelverkan med de interstellära vindarna på avstånd, och det kommande uppdraget IMAP (Mapping and Acceleration Probe). Enligt NASA finns fortfarande många olösta mysterier kring rymden bortom heliopausen och mycket kunskap finns att hämta i de två historiska Voyager-passagerna, i takt med att människans längsta armar når allt längre ut i universum.
– Vi är glada och lättade att båda Voyager-sonderna nu har nått denna milstolpe. Det är detta vi har väntat på! Nu ser vi fram emot vad vi kan lära oss av att ha båda sonderna utanför heliopausen, säger Suzanne Dodd, projektledare för Voyager-uppdragen vid NASA Jet Propulsion Laboratory i Kalifornien, i NASA:s pressmeddelande.
Voyager 2 befinner sig 18 miljarder kilometer från jorden och kommunikationssignaler som färdas med ljusets hastighet behöver nära 17 timmar för att ta sig från jorden till sonden eller vice versa. Detta kan jämföras med avståndet på 150 miljoner kilometer mellan jorden och solen, ett avstånd som motsvarande signaler avverkar på bara drygt 8 minuter. Det kommer dock att dröja innan både Voyager 1 och Voyager 2 lämnar solsystemet helt, något som framtidens jordbor kanske får uppleva om 30 000 år. Solsystemet innefattar nämligen allt som påverkas nämnvärt av solens gravitation och man brukar räkna med att det sträcker sig ända ut till Oorts molns ytterkanter, ca. 100 000 astronomiska enheter från jorden Det är omkring 1,6 ljusår bort – att jämföra med Voyager 2:s nuvarande avstånd på ynka 17 ljustimmar. När den än sker är dock färden ut ur solsystemet en milstolpe som kommer att ske i det tysta – bränslet uppskattas nämligen endast räcka för att hålla Voyager-sonderna aktiva omkring ytterligare ett decennium.
Både Voyager 1 och 2 kommer dock att fortsätta sina resor ut i det okända även efter att kommunikationen bryts och efter att de lämnat solsystemet, en resa som kan vara i flera miljarder år. Oavsett om de överlever människan eller inte har de med sig varsin hälsning från vår civilisation: guldpläterade fonografskivor fyllda med ljud, bilder och meddelanden som vittnar om livet på jorden under sena 1970-talet, och som påminner om en häftig tid i jordens unga rymdålder.
