Gunnar Larsson-Leander, professor i astronomi vid Lunds universitet, författare och redaktör, avled den 9 januari 2020, hela 101 år gammal. När kollegan Aina Elvius gick bort 2019, också 101 år fyllda, blev han Sveriges äldste astronom.
Larsson-Leanders långa liv och gärning tog vi upp år 2018 då Johan Kärnfelt skrev med anledning av Larsson-Leanders hundraårsdag. Sedan dess har bloggen 100 astronomiska gett nya insikter i Sveriges astronomihistoria och då också möjliggjort nya tankar om hans roll i den.
Gunnar Larsson-Leander var i otroliga 27 år redaktör för Populär Astronomis föregångare, Populär astronomisk tidskrift och Astronomisk tidsskrift.
Med start 1968 var Astronomisk tidsskrift hans mest vågade satsning. Ett skandinaviskt samarbetet med matiga, långa artiklar, ofta på forskarnivå, på både svenska, danska och norska, som måste ha varit en rejäl utmaning att hålla igång. Jag blir fascinerad av innehållet i debutnumret. På första sidan slår tidningen tonen med en artikel av en 32-årig kvinnlig doktorand som förenar astronomin med rymdfarten. Kerstin Fredga, senare en av Sveriges viktigaste rymdmakthavare, skrev om Solforskning med höghöjdsraketer. I andra numret fick Hallandsamatören Henrik Laurell (som i sin tur blev omskriven i Populär Astronomi 2012/4) bre ut sig med en ordentlig artikel om forntidens och andra kulturers astronomi och himmelslegender, med den babylonska zodiakan på omslaget.
Tack vare kursboken Astronomi och astrofysik var Larsson-Leander för många studenter viktigast som en ledsagare in i astrofysiken.
Han var stjärnforskare i grunden men hade med sig en kärlek till hela astronomin som ämnet kom att utvecklas under hans sekel. I förordet till boken lovar han ”stringens”, men fascinationen med universum lyser ständigt igenom. Som i utdraget nedan från boken. Här uttrycker Gunnar Larsson-Leander en förundran över allt vi upptäckt om jordens och människans plats i kosmos – och en för honom, och sin tid, typiskt saklig blick mot nästa steget i utvecklingen.
Det är en fantastisk utveckling som den astronomiska världsbilden genomgått. Antikens och medeltidens föreställning om en orörlig jord, omgiven av slutna kristallsfärer, raserades av forskarna vid den nya tidens början, och jorden blev en planet bland de andra.
Så fick solen vika från sin plats i världens centrum och degraderades till en medelmåttig stjärna i en utkant av Vintergatan. Men inte heller Vintergatan har någon central ställning, den är endast en av otaliga galaxer i ett expanderande universum. Varje galax innehåller miljarder stjärnor, och sannolikt är uppkomsten av planetsystem runt dessa stjärnor en naturlig fas i stjärnornas tillblivelse.
Modern forskning tycks visa att liv uppkommer spontant, om den kemiska och fysikaliska miljön är lämplig. Inom vårt solsystem är ingen planet utom jorden lämpad för liv i någon högre form.
All sannolikhet talar emellertid för att det bland planetsystemen runt andra stjärnor måste finnas många fall, där livet nått en utveckling motsvarande jordens, Hur avlägsen den närmaste extraterrestra civilisationen är, vet man naturligtvis inte. Den stjärna som är närmast är 4,3 ljusår från oss, så att även vid en optimistisk uppskattning måste minimiavståndet antas vara åtminstone 10 ljusår.
Direkta kontakter medelst rymdfarkoster är därför otänkbara, men försök har gjorts att uppfånga intelligenta radiosignaler från kosmos.
