Solsystemets himlakroppar: Merkurius

Serien Solsystemets himlakroppar inledde vi för att fira superrymdåret 2019 med att besöka några av de mest spännande ställen i vårt solsystem. Serien är ett samarbete mellan Rymdåret och Populär Astronomi.

Merkurius är något av en solsystemets underdog. Liten, mörk och till synes död har den länge fått stå tillbaka för mer flagranta himlakroppar som lockat med spännande geologi, skönhet eller löften om liv. Men Merkurius är långt ifrån tråkig och ointressant och kan ha svar på frågor om hur vårt solsystem uppstod och ge oss ledtrådar till hur andra solsystems stjärnnära planeter fungerar. Resorna för att ta reda på mer om planeten närmast solen ger också en imponerande uppvisning i hur kreativt astronomer behöver planera för att färdas i rymden. Att ta sig till Merkurius är ingen lätt match.

Så har Merkurius hittills också endast haft två besök från oss på jorden. Den första resan gjorde NASA:s rymdsond Mariner 10 som 1974 och 1975 flög förbi tre gånger runt planeten och lyckades ta bilder av knappt hälften av planetens yta. Mariner 10 upptäckte också att Merkurius har en mycket tunn atmosfär och ett svagt magnetfält. Närheten till solen i kombination med avsaknaden av någon nämnvärd atmosfär som kan behålla värmen får temperaturen att vara extremt omväxlande under dygnet, från minus 180 upp till 430 grader Celcius.

Färgskiftningarna på Merkurius är subtila men avslöjar en del om planetens yta, de ljusblåa partierna är relativt nya kratrar. NASA/Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory/Carnegie 

Det dröjde länge efter Mariner 10 tills nästa resa, 2004 då NASA skickade iväg rymdsonden MESSENGER med uppdrag att bland annat studera Merkurius geologiska struktur, magnetfält och kemiska sammansättning. Färden tog sju år och MESSENGER hann flyga förbi jorden en gång, Venus två gånger och Merkurius tre gånger innan hon till sist lade sig i omloppsbana runt slutdestinationen 2011 och fyra år senare gjorde en planerad kraschlandning på planeten.

Det mesta vi vet om Merkurius idag är tack vare MESSENGER. Bland annat har vi nu bevis för att det finns fruset vatten på planetens nordpol (och troligen även sydpol), områden som ligger i konstant skugga och därför inte påverkas av närheten till solen. Vi fick också mer information och bevis för magnetfältet runt Merkurius och bilder på spår av lavaströmmar och vulkaner som vittnar om geologisk aktivitet i planetens historia.

(En sak som bara måste nämnas när det gäller MESSENGER-sonden är det fyndiga namnet. Merkurius är namngiven efter den snabbfotade guden Mercurius i den romerska mytologin, passande då Merkurius är den snabbaste planeten i solsystemet. I den grekiska mytologin motsvaras Mercurius av Hermes som är gudarnas budbärare –messenger of gods. MESSENGER står för ”Mercury Surface, Space Environment, Geochemistry and Ranging” och är alltså inte bara en lyckad akronym som både beskriver uppdraget och bildar ett riktigt ord – ordet är dessutom passande eftersom rymdsonden fungerar som budbärare med information från planeten till jorden och inte minst en alltså en blinkning till namnet på planeten den besöker. Snyggt där, NASA!)

I oktober 2018 skickade ESA tillsammans med den japanska rymdorganisationen JAXA iväg rymdsonden BepiColombo. ESA:s uppdrag är att undersöka planeten medan JAXA kommer att studera Merkurius magnetosfär. Färden tar sju år och rymdsonderna är alltså framme 2025.

Filmen visar en simulering av BepiColombos långa resa från jorden till Merkurius, med sina nio förbiflygningar runt jorden, Venus och Merkurius. 

BepiColombo drivs av solpaneler och får också bromskraft av gravitationen från olika himlakroppar på vägen. Det är en knepig resa. Merkurius rör sig snabbt runt solen och tvingar rymdbussen att hålla en hög fart. Samtidigt drar solen i farkosten med sin enorma gravitation, så det krävs också att rymdbussen bromsar under hela sin resa för att inte tappa kursen. Det är på grund av den här avvägningen mellan gas och broms som resan går i spiraler inåt solsystemet – med flera besök hos planeter som passerar och kan hjälpa till med hastigheten.

Andrea Accomazzo som är driftschef vid Bepicolombo säger (fritt översatt)

”En av de största utmaningarna är solens enorma gravitation, vilket gör det svårt att placera en rymdfarkost i en stabil omloppsbana runt Merkurius. Vi måste ständigt bromsa för att säkerställa ett kontrollerat fall mot solen”. 

En bonus med den här slingriga resan är såklart att sonderna kan passa på att ta lite intressanta bilder av andra objekt under resans gång – till exempel säga hej till jorden nu på sin första planetariska förbiflygning den 10 april.

Med BepiColombo hoppas astronomer få svar på frågor om hur Merkurius bildades, om det finns flytande vatten på planeten och om det förekommer geologisk aktivitet.

Vi lär få höra mer om Merkurius om några år när BepiColombo nått slutdestinationen 2025. Under dagarna 21-22 maj 2020 kan du förresten se Merkurius på himlen då planeten tillfälligt ger sällskap åt Venus på natthimlen. Titta lågt på himlen i nordväst efter solnedgången – gärna med hjälp av en liten kikare. Merkurius ligger då snett under Venus.