År 1910 föreslogs det av geologen Arvid Högbom att sjön Mien i Småland skulle kunna vara resultatet av ett meteoritnedslag och inte ett vulkanutbrott som man tidigare trott. Genom att undersöka deformeringen hos mineralet kvarts på 1960-talet lades det fram tydliga bevis för meteoritnedslag och sedan dess har sjön Mien varit ett löst mysterium, i alla fall inom forskarvärlden. Hos allmänheten har dock mysteriet kring sjön legat kvar, där det oförklarliga känts mer exotiskt än besök från en gigantisk himlakropp.
I mars detta år publicerades ytterligare bevis på sjöns dramatiska ursprung som meteoritkrater. Upptäckten har gjorts av ett forskarteam i Lund, med doktoranden Josefin Martell i spetsen för studien. Här på Populär Astronomi brukar vi oftast blicka uppåt och ifrån jorden, men såg här ett gyllene tillfälle att få lära oss mer om geologi, meteoriter och den forskning som hon och hennes team gör vid Lunds universitet.
Så Josefin, hur lyckas man egentligen visa att en sjö är resultatet av ett 120 miljoner år gammalt nedslag?
– Vi har kollat på zirkon, ett väldigt beständigt mineral som det krävs mycket för att påverka. När zirkon utsätts för högt tryck bildas reidite, ett mineral med en annan kristallstruktur än zirkon. Det är just spåren av denna kristallstruktur som vi kan mäta i zirkon kring sjön, förklarar Josefin Martell.
– Det är ungefär som när grafit blir till diamant under högt tryck, fortsätter hon.
För att skapa reidite ur zirkon måste trycket vara lika högt som 1000 km inuti jordens inre, närmre bestämt cirka 30 Gigapascal. Det innebär att ursprungsdiametern på kratern var cirka 9 kilometer.
– Det är ungefär lika stort som Lund, säger Josefin och fortsätter med att berätta att det är ett relativt stort nedslag, om man jämför med de cirka 190 stycken identifierade nedslagsstrukturer som man lyckats identifiera på jorden.
För att undersöka kristallstrukturen i zirkon använder man ett elektronmikroskop, vilket kräver att man lyckas få ut de mikrometersmå proven zirkon, tunna som hårstrån, ur stenarna från sjön.
– Vi har faktiskt ett rum på institutionen där man först slår sönder bergartsproverna med en slägga, skrattar Josefin Martell och berättar att hennes pågående forskningsprojekt handlar om att kunna undersöka geologiska prov utan att behöva ta till just släggan.
Genom att använda en kombination av neutron- och röntgentomografi kan Josefin Martell skapa en 3D-bild av en sten, eller meteorit, och dess innehåll utan att faktiskt göra sönder den.
– Detta kommer att vara väldigt användbart för kommande Marsexpeditioner där man planerar att ta hem prover från planetens yta. Där finns det enormt intresse i att lyckas bevara så pass mycket av proverna som möjligt, förklarar Josefin Martell.
Avslutningsvis frågar vi om allmänheten har ändrat sin uppfattning kring sjön nu och Josefin Martell berättar att trots deras studie står det fortfarande på länsstyrelsen hemsida att man fortfarande inte riktigt vet sjöns ursprung, och informationsskyltar vid platsen håller också kvar vid mysteriet.
– Nu kanske jag inte är helt rätt att bedöma, men personligen tycker jag det är häftigare att veta att jag badar i resterna av ett gammalt meteoritnedslag än i en gammal vulkankrater, såhär stora meteoritnedslag är mycket mer ovanliga!
Sjön Mien kanske kan vara ett semestermål i sommar? Vi tackar Josefin Martell för en guidad tur i meteoritforskningens värld. Den vetenskapliga studien är publicerad i tidskriften Meteoritics and Planetary Science och hittas här.
