Kan vi sända ljussignaler till invånarna på Mars och vänta oss svar? Det antog Edvard Neovius, som på 1870-talet föreslog att ett budskap kunde sändas till Mars med en anordning av speglar och starka lampor. I en broschyr utgiven i Helsingfors finner vi Neovius beräkningar, men också svärmiska ord om gemenskap mellan människor och marsvarelser. Detta bortglömda förslag visar sig vara delvis aktuellt ännu.
Ytan på vår grannplanet Mars är ogästvänlig, vet vi idag. Ultraviolett strålning från solen, köld och lågt atmosfärstryck är några förhållanden som talar mot att det finns liv där under bar himmel. Existerar något liv på Mars handlar det troligen om mikroorganismer under markytan, men detta kan bli svårt att hitta trots ambitiösa planer på att leta. Under slutet av 1800-talet talades det däremot med visshet om liv på Mars.
Artonhundratalets astronomer fascinerades av hur Mars polarkalotter ändrade storlek när planetens årstider skiftade. Vissa formationer på marsytan tolkades gärna som hav och kontinenter, och fantasifulla liknelser gjordes mellan jorden och Mars. En vanlig slutsats var att Mars måste vara bebodd. Den tongivande astronomen och författaren Camille Flammarion argumenterade, från 1860-talet och framåt, genom sina populärvetenskapliga böcker för att jorden inte var den enda bebodda planeten i solsystemet.
Astronomen Giovanni Schiaparelli observerade 1877 tunna formationer på marsytan, som av vissa tolkades som kanaler av konstgjort ursprung, vilket gav nytt bränsle åt spekulationerna om en civilisation på Mars. Det finländska kontaktförslag vi uppmärksammar här är dock från tiden just före dessa kanalspekulationer.
Självfallet är Mars bebodd
Edvard Engelbert Neovius (1823-1888) var lärare i matematik vid Finska kadettkåren, en militärskola i Fredrikshamn vid Finska viken. Finland var på Neovius tid en del av det tsarryska väldet och han hade fått sin utbildning i såväl Fredrikshamn som St Petersburg.
År 1875 hade Neovius varit lärare vid Finska kadettkåren i trettio år och bland hans insatser märks arbete för metersystemets införande i Finland. Detta år gav han i Helsingfors ut en broschyr med titeln Vår tids största uppgift, där förslaget om att signalera till Mars presenterades. Skriften väckte intresse och redan 1876 publicerades en andra upplaga, som vi här ska gå närmare in på.
Broschyren har ett anspråkslöst format, är 65 sidor lång, och saknar illustrationer förutom på omslaget, där en fantasifull bild visar en ljusstråle riktad mot himlen. Neovius skriver en högtidlig prosa, där resultaten av konkreta beräkningar blandas med mer subjektiva resonemang. I inledningen resonerar Neovius om mänsklighetens plats i universum och, med stöd i bl.a. Flammarions böcker, om intelligenta varelser på andra planeter. Att andra planeter är bebodda är ett faktum ”som ingen bevisning behöfver”, skriver Neovius att astronomerna anser.
Optiska institutet för kosmisk telegrafi
Neovius pekar därefter ut ”ett tankeutbyte mellan skilda världskroppar” som sin tids viktigaste uppgift och slår fast att ljussignaler är det enda kända sättet att sända ett budskap till en annan planet. Om ljuset från elektriska båglampor samlas och riktas med hjälp av speglar bör det gå att observera från Mars, hävdar Neovius. I varje båglampa sitter två stavar av kol ca 1 mm isär och när ström passerar alstras ett kraftigt ljus mellan stavarna. Som energikälla föreslås bunsenelement, en typ av batteri.
Med 24 båglampor monterade i varsin parabolisk spegel, som alla riktar ljuset mot Mars, anger Neovius att den ljussignal som når en observatör på Mars skulle synas som en stjärna av 16:e magnituden (ljussvagt, men synligt i ett stort teleskop). När Neovius gör sina beräkningar är stearinljus (!) den ljuskälla han har som referensnivå; den moderna astronomiska fotometrin låg fortfarande i sin linda.
På en plats på hög höjd och nära ekvatorn vill Neovius lägga det han kallar ett optiskt institut för kosmisk telegrafi. Ecuadors huvudstad Quito skulle passa bra till att börja med, menar han. Neovius föreslår en kod av olika ljussignaler (långa och korta) som kan användas för att formulera budskap till marsinvånarna. Det budskap han föreslår att sända handlar till stora delar om geometri, logik och astronomi, alltså sådant som han utgår från att marsvarelserna är bekanta med. Teleskop spridda runt jorden skulle användas för att spana efter de ljussignaler som marsinvånarna skickar till svar.
Finns bara tillräckligt med pengar, konstaterar Neovius, verkar det inte hopplöst att få kontakt med marsinvånarna:
”Vi tro oss genom det föregående nöjaktigt hafva ådagalaggt, att försök till en optisk kommunikation med planeten Mars hade en en viss, icke ringa sannolikhet att krönas med framgång, om en summa af 30 millioner francs kunde för ändamålet påräknas.”
För att få ekonomin att gå ihop borde det gå att tjäna en slant på att sälja böcker med skildringar av marsvarelsernas liv och leverne, antyds i det annars idealistiskt inriktade förslaget.
Hur togs Neovius förslag emot?
När Neovius argumenterat för en kod av ljussignaler till att sätta oss i kontakt med invånarna på Mars utbrister han:
”Ljusspråket står nu fulländadt, färdigt att återspegla icke blott tanken utan hela tillvaron i dess finaste detaljer. Vårt slägte inträder i andarnas samfund, vi förnimma sferernas halleluja, ty der är glädje öfver en son, som från natt och mörker funnit vägen till Allfaderns hus.”
Broschyren präglas, förutom av rent tekniska beräkningar, i hög grad av idén om att mänskligheten bör bli en del av en kosmisk gemenskap. En religiös underton, som i det citerade stycket ovan, märks emellanåt. Neovius entusiasm är svår att betvivla och försök att sprida förslaget på andra språk än svenska gjordes: Broschyren kom ut på ryska redan 1876 i Helsingfors och i Warszawa (också inom tsarryska väldet) gavs 1879 en översättning till franska ut.
Storslagna tekniska projekt, såväl verkliga som fiktiva, kittlade fantasin vid denna tid: Suezkanalen invigdes 1869 och ungefär samtidigt lät Jules Verne tre av sina romanfigurer flyga runt månen. Just Jules Verne dyker upp i samtida pressreaktioner på Neovius broschyr:
Författaren till detta blogginlägg fann Vår tids största uppgift för drygt tio år sedan på Lunds universitetsbibliotek. Exemplaret bär Neovius elegant handskrivna dedikation till språkforskaren Esaias Tegnér, barnbarn till poeten med samma namn. En uppmärksam person (oklart vem) har någon gång läst lundaexemplaret med penna i hand, rättat tryckfel och fällt några kommentarer. Småfelen antyder att Neovius kan ha haft bråttom att få ut den andra utgåvan, men trots författarens brådska verkar omvärldens intresse för förslaget inte ha blivit särskilt långvarigt.
Lasertelegram till stjärnorna
I sitt förslag om optiska signaler till andra världar hade Neovius både föregångare och efterföljare, som en fransk studie från 2011 pekar på. Ett förslag från tidigt 1800-tal gick ut på att plantera ett jättelikt mönster av tallar i Sibirien, för att bilda en rätvinklig triangel synlig från månen eller Mars. Detta förslag är det kanske mest kända och har på oklara grunder tillskrivits Gauss.
Frågan om det finns liv på andra platser än jorden är ännu obesvarad och vi kan häpna över den visshet som präglade 1800-talets syn på saken. Flammarions universum, med sina många bebodda världar, var ”en idyll för flanörer och landskapsmålare”, som Peter Nilson beskrev det i sin bok Rymdljus.
De astronomiska projekt som ägnat sig åt SETI (sökande efter intelligent liv bortom jorden) har oftast använt sig av en passiv metod, där man t.ex. letat efter utomjordiska radiosignaler av artificiellt ursprung. En aktiv metod som vissa förespråkat som alternativ kallas ibland METI (”Messaging to Extra-Terrestrial Intelligence”). Trots att Neovius optiska institut för kosmisk telegrafi aldrig byggdes, och inget intelligent liv finns på Mars, kan vi placera hans förslag i denna tradition.
Motståndarna till METI pekar på att vi inte kan veta om de eventuella mottagarna till ett meddelande från jorden vill mänskligheten väl. Den tvärsäkra attityden i Neovius broschyr kan kännas avlägsen, men hans idé om optiska signaler till utomjordisk intelligens har arvtagare än idag.
James R. Clark och Kerri Cahoy, vid lärosätet MIT i USA, publicerade 2018 en artikel i The Astrophysical Journal där de undersöker förutsättningarna för att signalera med laserljus till andra civilisationer. En laser med effekten 1 megawatt, sänd genom ett 40 m-teleskop, skulle kunna användas för att väcka eventuella civilisationers uppmärksamhet inom en radie på knappt 20000 ljusår från solsystemet, uppskattar Clark och Cahoy. Planeten Mars är inte som Neovius trodde, men trots att hans skrift glömdes bort lever delar av hans idé vidare i ny skepnad. Om någon väntar på vår ljussignal vet vi inte.
