I takt med att rymdindustrin har utvecklats finns ett behov av att utöka den nuvarande lagstiftningen kring hur rymdverksamhet ska bedrivas i Sverige. Den andra april 2020 tillsatte därför regeringen en utredning om ett nytt lagförslag kring rymdverksamheten. Utredningen, som kallas Rymdlagsutredningen, leds av Göran Lundahl och redovisades i förra veckan.
Sveriges nuvarande rymdlag stiftades år 1982 baserat på den verksamhet som då pågick i rymden. Nu har regeringen beslutat att den sex paragrafer långa lagen inte längre räcker till för att inkludera både den statliga och kommersiella närvaron i rymden, något som den senaste tiden har blivit högintressant för aktörer världen över. Det är denna utveckling som lagt grunden för den nya utredningen.
– Man har utgått från att stater värnar rymdverksamhet, men vi har en verklighet där allt fler privata aktörer kommer in på marknaden och allt fler stater blir rymdnationer, säger utredaren Göran Lundahl på en pressträff.
Den 455 sidor långa rapporten från utredningen berör allt från hur tillståndssökande för rymdverksamhet och registrering av rymdföremål ska ske, till rymdskrot och bemannad rymdfart. Eftersom antalet privata aktörer har ökat drastiskt de senaste åren har man även inkluderat direktiv bland annat hur skadestånd ska betalas ifall det skulle ske en skada på ett annat objekt i rymden eller på jorden, samt hur Sveriges säkerhet och sekretess ska skyddas.
Lagförslaget, som föreslås börja gälla från den 1 januari 2023, kommer omfatta all rymdverksamhet som bedrivs från svenskt territorium, men även från farkoster som bedrivs utanför Sverige men är registrerade här.
Idag finns det cirka 30 000 objekt i omloppsbana kring jorden, varav 3000 är aktiva satelliter. Med objekt räknas här föremål större än 1 m i GEO (geostationära omloppsbanor) eller 5 cm i LEO (låga jordbanor). Detta innebär att det finns 27 000 objekt som räknas som rymdskrot, det vill säga över 90 procent av alla objekt i omloppsbana. Nyligen har flera privata aktörer börjat skicka upp satellitkonstellationer med tiotusentals små satelliter, däribland SpaceXs Starlink som kommer innehålla 12 000 satelliter. Detta innebär att antalet rymdobjekt kommer öka, vilket medför en markant ökad risk för kollisioner mellan objekt.
Detta är dessutom en verklighet redan i dagsläget. Tidigare i år träffades en av robotarmarna på den Internationella rymdstationen ISS av rymdskrot och fick ett hål på ungefär fem millimeter. Turligt nog orsakades ingen skada på den egentliga armen, men det visar ändå på risken av att ha mycket rymdskrot i omloppsbana.
-Det finns många saker där ute som rör sig i över 28 000 kilometer i timmen och det kan givetvis göra stor skada, säger John Crassidis, professor vid universitetet i Buffalo, till the Guardian.
Därför rekommenderar Rymdutredningen att man reglerar den svenska rymdverksamheten så att den bedrivs på ett sätt som är långsiktigt hållbart och försäkrar att rymdmiljön hålls tillgänglig även för framtida generationer.
Tillgången till och användandet av rymden ska till exempel inte begränsas till följd av att mängden rymdskrot gjort rymdverksamheten opålitlig eller att andra himlakroppar än jorden har kontaminerats med substanser som tillförts från jorden eller från andra himlakroppar, nämner utredarna i rapporten.
Utredningen föreslår även att den svenska lagstiftningen bör inkludera verksamhet för återförande av rymdföremål. Detta innebär att det för de föremål som skickas upp ska finnas en plan för hur de ska hanteras när deras uppdrag är slutfört. De ska alltså antingen skickas upp till en högre omloppsbana där de inte kan kollidera med aktiva farkoster, eller skickas ner mot jorden när de till slut kommer brinna upp i atmosfären. Detta ska ske senast 25 år efter avslutat uppdrag, en regel som numera ingår i flera internationella lagar och rekommendationer.
När den tidigare lagen skrevs var det inte aktuellt med återförande av rymdföremål, eftersom varken behovet eller tekniken för att utföra något sådant fanns. Därför inkluderades inte detta i den gamla rymdlagen.
När det gäller bemannad rymdfart nämner utredningen att det i dagsläget inte finns någon sådan verksamhet på svensk mark. Den som finns utomlands bedrivs framför allt suborbitalt, det vill säga mellan 80 och 120 km höjd. Rapporten rekommenderar därför att reglering av bemannad rymdfart till eller från svenska flygplatser är något som snarare bör tas upp i framtiden, där det kan vara aktuellt att inkludera i de lagar som redan finns för luftfart.
Efter 40 år ska alltså den numera föråldrade rymdlagen skrivas om för att bättre passa med den förändring som sker inom rymdverksamheten idag. Detta är ett stort framsteg, både för forskningen och den statliga verksamheten, men även för den kommersiella som idag tar en allt större plats på marknaden. Förhoppningsvis kommer lagstiftningen även i framtiden utökas för att fortsätta inkludera den fortsatt snabba utvecklingen vi lär se.
