Lennart Lindegren är professor emeritus i astronomi vid Lunds universitet. I slutet av maj blev det klart att han, tillsammans med Michael Perryman från University College Dublin, blivit tilldelad årets Shaw-pris för deras mångåriga bidrag till astrometriforskningen och i synnerhet för deras roll i utformningen av ESA:s projekt Hipparcos och Gaia.
Hej Lennart och grattis till priset! Hur känns detta?
– Det känns väldigt hedrande och stort att få ta emot ett så här fint pris. Jag är också glad att få dela det med min vän och kollega sedan många år, Michael Perryman. Vi har arbetat tätt tillsammans sedan 1981, då han utsågs till vetenskaplig ledare för Hipparcos inom den europeiska rymdorganisationen (ESA). Han ledde även Gaia-projektet från dess första början fram till 2008. Det går knappast att överskatta hans betydelse för att lotsa båda projekten från abstrakt idé till vetenskaplig hårdvaluta.
Vad är egentligen astrometri och varför är det viktigt?
– Astrometri handlar om att göra ytterst exakta mätningar av himlakropparnas lägen och dess förändringar över flera år. Sådana mätningar gör det möjligt att bestämma stjärnornas avstånd med hjälp av parallaxen och deras hastigheter vinkelrätt mot synlinjen, liksom eventuella avvikelser från rätlinjig rörelse. Avstånden är särskilt viktiga för att astrofysiker ska kunna omvandla skenbara storheter, till exempel en stjärnas magnitud, till fysikaliska egenskaper som dess luminositet, massa och diameter. Stjärnornas rörelser behövs för att förstå Vintergatans uppbyggnad och utveckling, och de krafter som verkar på stjärnorna. Någon har sagt att astrofysik utan astrometri är som en verktygslåda utan hammare och skruvmejsel.
Berätta om din roll i projekten Hipparcos och Gaia!
– I båda projekten har jag framför allt jobbat med två olika men tätt hopflätade problem. Det första gäller optimering av själva instrumentet (teleskop och detektor) och hur det avsöker himlen. Man vill ju uppnå största möjliga noggrannhet inom de givna begränsningarna, exempelvis vad gäller teleskopets storlek eller hur nära solen man kan observera. Det andra problemet gäller bearbetningen av de enorma mängder data som instrumentet genererar under några år. Det krävs mycket speciella metoder och algoritmer för att få ut resultaten i en form som är användbar för astronomer. Naturligtvis är det många andra astronomer, ingenjörer och dataexperter som har varit (och ofta fortfarande är) involverade i dessa frågor, men tydligen har mina små bidrag ansetts tillräckligt betydelsefulla att uppmärksammas.
Vad har varit höjdpunkten i din långa karriär?
– En av de viktigaste händelserna i min karriär var när jag 1976 rekryterades till Hipparcos-projektet av den danske astronomen Erik Høg. Jag var då fortfarande doktorand och vi hade under en tid samarbetat om planetobservationer, när Erik insåg vilka enorma möjligheter rymdtekniken innebar för astrometrin. I ett slag ändrades huvudinriktningen för min forskning till rymdastrometri, och under de kommande tjugo åren arbetade jag intensivt med Hipparcos.
Erik Høg betytt väldigt mycket för mig personligen, liksom för Hipparcos och Gaia. Hans djupa intuitiva förståelse för vad som är möjligt inom astrometrin har varit en stor inspiration för mig under de nästan 50 år som vi känt varandra. Med anledning av Eriks 90-årsdag denna sommar hålls den 14 juni ett symposium i Lund där både Erik och Michael Perryman deltar. Man uppmärksammar Eriks många betydande bidrag inom astrometrin, exempelvis att han för några år sedan tog initiativ till ett tredje rymdastrometriprojekt, en uppföljare till Gaia med arbetsnamnet Gaia-NIR (för Near InfraRed). I bästa fall kan detta projekt realiseras omkring 2040, vilket visar att astrometri kräver en stor portion tålamod och gärna ett långt liv!
Ett annat betydelsefullt år var 1993. Vid det laget var det klart att Hipparcos skulle bli en succé och det gällde att utnyttja tillfället för att få i gång nästa, ännu mer ambitiösa astrometriprojekt. Flera olika förslag lämnades in till ESA av bland andra Høg, Perryman och mig, vilket i sinom tid ledde till att Gaia sändes upp 2013. Trots att hittills bara en bråkdel av resultaten från Gaia har publicerats, räknas det redan som ett av de mest framgångsrika astronomiprojekten någonsin. Jag är väldigt glad och stolt över att vara en del av detta.
Har du firat pristagandet något?
– Dagen då jag fick reda på priset blev det ärtsoppa med punsch till middag, annars har det hittills inte varit mycket tid för firande.
Ja, vad ägnar du dagarna åt nu för tiden?
– Jag är fortfarande mycket aktiv med den pågående analysen av Gaia-data. Den 13 juni publicerades den tredje omgången data (Gaia Data Release 3, DR3), men sedan ett år tillbaka arbetar vi redan med vad som ska bli DR4 om några år. Varje vecka har vi zoom-möten för att diskutera och planera reduktionerna, och nu börjar även fysiska möten åter komma i gång. Det är oerhört intressant och givande att följa detta arbete, och jag hoppas kunna fortsätta bidraga under några år till.
Shaw-priset grundades av den Hongkong-baserade mediemagnaten och filantropen Sir Run Run Shaw. Sedan 2004 delas det ut årligen i tre ämnesområden: astronomi, livsvetenskaper/medicin och matematik. Priset består av medalj, diplom, och 1,2 miljoner USD som delas mellan pristagarna.
Under normala omständigheter skulle både Lennart Lindegren och Michael Perryman besöka Hongkong under hösten för själva prisceremonin, men på grund av pandemin blir det nu i stället en virtuell sådan. De båda är även inbjudna att hålla var sin föreläsning vid ett universitet i Hongkong.
Huvudbilden visar Lennart Lindegren med Hipparcos-katalogen i bakgrunden. Foto: Mikael Majewski.
Läs mer på: www.shawprize.org
