Upptäckt för bara 10 månader sedan och senast möjligen sedd av neandertalare; kometen C/2022 E3 (ZTF) är nu på väg mot jorden igen efter åtminstone 50.000 år på fri fot. Den första februari är den som allra närmast vår planet, då den susar förbi på ett betryggande avstånd av 0.28 AE (42 miljoner km). Vi på norra halvklotet har dock vår bästa chans att se den innan dess; redan den 21 januari är det dags!
Det var så sent som andra mars förra året som det amerikanska observatoriet Zwicky Transient Facility i Kalifornien identifierade den grönskimrande kometen som når sitt perihelium, omloppsbanans punkt närmast solen, den tolfte januari. Efter att den svängt runt solen har vi på jorden vår bästa chans att observera den. Kometens ljusstyrka är beräknad till att övergå en magnitud på 6, vilket innebär att den vid låg ljusförorening är synlig för blotta ögat.
En ofrånkomlig ljusförorening som kan ställa till det rejält för den förväntansfulle observatören är månen. När kometen är som närmast jorden i början av februari är månen nästan full, vilket innebär att månens ljus kommer överglänsa kometens och göra den i det närmaste osynlig. Det är därför bättre att vara beredd redan en dryg vecka innan, den 21 januari. Då är det nymåne, det vill säga att månen ligger mellan jorden och solen och håller sitt, i detta fall, störande ljus borta.
Kometen kommer att röra sig över natthimlen från stjärnbilden Norra Kronan och vidare mellan de bägge karlavagnarna enligt bilden nedan.
Så om vädret är samarbetsvilligt kan man ta sig ut runt den 21/22 januari, ta sikte på Karlavagnens handtag och röra blicken uppåt. Förhoppningsvis kan man ana något som kan liknas vid en utsmetad fläck av ljus. Att med blotta ögat kunna urskilja färg och form på kometen är att hoppas för mycket, men att utan hjälpmedel ändå kunna skönja en så långväga himlakropp är inte så illa det heller!
Med rätt utrustning kan man såklart få en helt annan bild av den tjusiga kometen. Att en komet avger grönt ljus är ovanligt och beror i detta fall på diatomiskt kol, det vill säga en molekyl som består av två kolatomer. När den ultravioletta strålningen från solen träffar molekylen exciteras denna, vilket innebär att den hamnar i ett tillstånd med högre energi. När denna energi sedan avges görs det i form av strålning. Normalt avger molekylen infraröd strålning, men den kan också, om den exciteras tillräckligt, ge ifrån sig ljus med våglängder som motsvarar grönt ljus.
