Imorgon tillkännages vem eller vilka och vilken typ av forskning som tilldelas 2023 års Nobelpris. Fysikpriset har flera gånger delats ut för framsteg inom astronomi och astrofysik, senast för tre år sedan – då för upptäckter om svarta hål. Som uppladdning inför detta års Nobelpris kommer här en sammanfattning i tre delar av de astronomiska Nobelprisen. Detta är sista delen, du hittar första delen här och andra delen här.

2017 – Rainer Weiss, Barry Barish och Kip Thorne “för avgörande bidrag till LIGO-detektorn och observationen av gravitationsvågor”.

Taylor och Hustle, 1993 års Nobelpristagare, gjorde en indirekt detektion av gravitationsvågor genom studier av en dubbelpulsar. År 2015 kunde man för första gången observera gravitationsvågor, och spåra deras ursprung. Vågorna hade skickats ut från ett dubbelsystem, bestående av två svarta hål, som kretsat så pass nära varandra att de slutligen smälte samman.

Einstein, som förutspådde gravitationsvågor, trodde att det aldrig skulle kunna vara möjligt att mäta deras minimala påverkan på rumtiden. Men det gick, tack vare LIGO-detektorn som lyckades mäta en förändring som var tusentals gånger mindre än en atomkärna när vågen passerade jorden. 2017 års pristagare var delaktiga både i LIGO och forskning kring gravitationsvågor.

2019 – James Peebles “för teoretiska upptäckter inom fysikalisk kosmologi” samt Michel Mayor och Didier Queloz ”för upptäckten av en exoplanet i bana kring en solliknande stjärna”.

Detta delade Nobelpris tilldelades astronomisk forskning som studerat både det stora: kosmologin, och det mindre, nära: en exoplanet kring en stjärna som liknar vår sol.

Peebles forskning har påverkat modern kosmologi genom teoretiska beräkningar av dess uppbyggnad och fysikaliska processer. Bland annat har hans beräkningar gjort det möjligt att tolka den kosmiska bakgrundsstrålningen (Nobelpriset i fysik 2006) och studera hur dess variation påverkat universum fram tills det universum vi lever i idag. 

Mayor och Queloz lyckades med hjälp av ett specialbyggt instrument observera planeten 51 Pegasi b, en gasjätte, och dess gravitationella påverkan på sin stjärna (kallat radialhastighetsmetoden). Upptäckten startade en revolution inom astronomin, och sedan dess har över 5000 exoplaneter hittats i Vintergatan. 

Tips: Läs gärna vår intervju med Michel Mayor från 2008.

2020 – Roger Penrose “för upptäckten att bildandet av svarta hål är en robust förutsägelse av den allmänna relativitetsteorin” samt Reinhard Genzel och Andrea Ghez ”för upptäckten av ett supermassivt kompakt objekt i Vintergatans centrum”.

Det senaste astronomiska Nobelpriset handlade om svarta hål, några av universums mest fascinerande objekt. Genom matematiska metoder lyckades Penrose under 1960-talet, tio år efter Einsteins död, inte bara visa att svarta hål är en direkt konsekvens av Einsteins allmänna relativitetsteori, utan även beskriva dem i detalj och hur de bildas. 

Medan Penrose arbete är rent teoretiskt, gjorde Genzel och Ghez å andra sidan observationer som bekräftar att det i mitten av Vintergatan finns ett supertungt svart hål. Genom att kartlägga rörelsen och hastigheten hos stjärnor i det svarta hålets närhet kunde de indirekt detektera det svarta hålets närvaro, och bestämma dess massa till cirka fyra miljoner solmassor, allt inom ett område mindre än vårt solsystem.

Mycket inom fysik och astronomi hänger samman. Här är några bubblare inom Fysikpriset som inte kom med på vår lista, men vars forskning har kopplingar eller appliceringar inom astronomin och astrofysiken. 

Tillkännagivandet av Nobelpriset i fysik 2023 sker tidigast kl 11:45, tisdagen den 3:e oktober, och kan följas här. Detta var sista delen av astronomiska Nobelpris. Del 1 hittar du här, och del 2 hittar du här.

Alla fotografier i denna artikel kommer från Nobelkommitténs arkiv, om inte annat nämns. Rubrikbilden visar en konstnärlig illustration av planeten Pegasi 51 b som upptäcktes av Michel Mayor och Didier Queloz.

RELATERADE ARTIKLARMER FRÅN SKRIBENTEN