I flera år har astronomer kartlagt exploderande stjärnor med hjälp av teleskopet Zwicky Transient Facility. Nu är antalet supernovor från projektet uppe i över 10 000 stycken. Vi har pratat med Jesper Sollerman vid Stockholms universitet, som är forskaren som upptäckt allra flest av dem.
För sju år sedan installerades en 600 megapixel vidvinkelkamera på ett robotteleskop vid Palomarobservatoriet i USA. Systemet – Zwicky Transient Facility (ZTF) – byggdes för att leta efter så kallade transienter, objekt som under korta tidsintervall ändrar sin ljusstyrka. Exempel är gammablixtar, kolliderande neutronstjärnor och supernovor. Ett delprojekt – Bright Transient Survey – där flera astronomer från Stockholms universitet är inblandade, har rört just supernovor, och nyligen har projektet passerat 10 000 bekräftade supernovor.
Det tar två dygn för kameran att hinna med hela den norra stjärnhimlen. Därefter börjar den om igen. Systemet flaggar efter varje natt upp intressanta objekt, men sedan måste någon gå igenom alla träffarna för att göra en första klassificering för att se vilka som behöver undersökas vidare. Denna någon heter Jesper Sollerman och är astronom vid Stockholms universitet. Han berättar hur han varje morgon de senaste sex året druckit sitt morgonkaffe framför datorn samtidigt som han gått igenom nattens skörd. Fritz Zwicky, den amerikanske astronom som gett namn åt systemet, hann under ett drygt halvsekel, vid teleskopet eller lutad över fotoplåtar, hitta 120 supernovor. Jesper har på dessa sex år, utan att ens behöva lämna sin bostad, upptäckt flera tusen.
PA: Vad har din roll varit i projektet?
– Jag leder gruppen för supernovastudier i ZTF. Det har också varit mitt ansvar att se till att vi alltid har tillräckligt med supernovor att fylla nattens schema med. Därav manin att ständigt leta efter nya supernovor, klassificera de vi har och följa upp de vi misslyckats med.
PA: Vad är det viktigaste ni har lärt er under projektet?
– Personligen gillar jag mest när vi hittar saker som inte stämmer in i den enkla bilden av supernovor: nya, konstiga saker. Om man hittar 10 000 supernovor blir det också många som sticker ut, och det har varit de roligaste artiklarna att skriva. Vi har haft en hel del sådana. Nya klasser av supernovor, linsade supernovor, supernovor som skapar svarta hål, svarta hål som sliter sönder stjärnor, … det är upptäckarastronomi.
PA: Vad har varit roligast?
– Jag tänker att det är roligast att/när det faktiskt fungerar. Den observationella astronomin är full av projekt som aldrig riktigt funkar, instrument som går sönder, dåligt väder. Ja, vi har haft en del av detta, och ZTF är ett lågbudget-projekt. Men överlag har det funkat. Natt efter natt har data strömmat in, och det har alltid funnits den där möjligheten att upptäcka något nytt.
Och nu har man alltså passerat 10 000 supernovor (se animationen nedan). För forskarna innebär detta unika möjligheter att förstå hur stjärnor utvecklas och dör liksom mekanismerna bakom olika typer av supernovor.
Jesper dagar som supernovaupptäckare verkar dock vara räknade. Avancerade datasystem tränas för att hantera dataströmmen från teleskopet och de kan redan idag, och tämligen framgångsrikt, klassificera nya supernovor på några ögonblick. Men fortfarande är den mänskliga blicken helt nödvändig, så Jesper får fortsätta att dricka sitt morgonkaffe vid datorn ett tag till.
