De senaste observationerna av återkommande radioblixtar i galaxen M 81 öppnar för nya hypoteser kring magnetarers ursprung. Genom noggranna mätningar med teleskopnätverket EVN, där 25-metersteleskopet i Onsala ingår, har källan spårats till en klotformig stjärnhop bestående av mycket gamla stjärnor, något som bryter mot det vi hittills vetat om magnetarer. Upptäckten har nu publicerats i de senaste numren av Nature och Nature Astronomy.
Sedan drygt ett decennium har astronomer studerat radioblixtar, ett fenomen som främst förekommer i avlägsna galaxer. Dessa blixtar varar under några tusendels sekunder och tros ha sitt ursprung i magnetarer, det vill säga neutronstjärnor med ett mycket starkt magnetfält. Radioblixtar brukar spåras till omgivningar med unga stjärnor.
Av särskilt intresse är återkommande radioblixtar. Dessa kan studeras vid upprepade tillfällen, och det är då möjligt att spåra ursprunget. Jakten utgår från observationer med det kanadensiska radioteleskopet CHIME (Canadian Hydrogen Intensitets Mapping Experiment). Därefter tar projektet PRECISE (Pinpointing REpeating ChIme Sources with EVN dishes) vid, vilket sedan 2019 har spårat ursprunget till radioblixtar.
Nu har en internationell grupp forskare, under ledning av Franz Kirsten (Onsala rymdobservatorium, Chalmers, och ASTRON, Nederländerna) och Kenzie Nimmo (ASTRON och Universiteit van Amsterdam, Nederländerna), observerat en återkommande radioblixt med ursprung i en klotformig stjärnhop i utkanten av spiralgalaxen Messier 81 (M 81), meddelar Chalmers i ett pressmeddelande. Franz Kirsten har själv skrivit om radioblixtar i Populär Astronomi 2018/2.
Klothopen befinner sig på ett avstånd av 12 miljoner ljusår från jorden, och för tidningen Sky & Telescope berättar Franz Kirsten att detta är den hittills närmsta extragalaktiska radioblixt som observerats.
Källan upptäcktes redan 2020, men genom att utnyttja delar av European VLBI Network (EVN), ett nätverk av radioteleskop i ett flertal länder, har forskarna inom PRECISE kunnat spåra radioblixtarnas ursprung med mycket stor noggrannhet. I nätverket ingår bland annat 25-metersteleskopet i Onsala, vilket samverkar med de övriga teleskopen genom interferometri.
De upprepade radioblixtarna, som fått namnet FRB 20200120E, kan ha en varaktighet så kort som 60 nanosekunder, skriver forskarna i det senaste numret av Nature Astronomy.
För SVT berättar Franz Kirsten att de nu är säkra på att det är magnetarer som genererar blixtarna. Det som däremot är sensationellt med de nya observationerna är att de omgivande stjärnorna i klothopen är mycket gamla.
Tidigare har magnetarer ansetts vara mycket unga neutronstjärnor som bildats genom supernovor. De nya rönen pekar alltså mot att liknande objekt kan uppstå på något annat och än så länge okänt sätt.
Detta utmanar de tidigare modellerna, skriver forskarna i Nature. De föreslår att magnetaren bakom radioblixtarna istället skulle kunna ha bildats antingen genom att en vit dvärg samlat på sig material från en närliggande stjärna tills att den kollapsat, eller genom att två kompakta stjärnor sammansmält. Hittills har dock ingen observerat något sådant, berättar Franz Kirsten för tidningen ScienceNews.
Fortsatt forskning krävs för att undersöka dessa och eventuella liknande radioblixtar. Kanske visar sig någon av hypoteserna kring hur de bildas stämma; kanske visar det sig vara något helt annat, gåtfullt fenomen bakom observationerna i M 81.
