Dart – en lyckad krasch med framtidshopp

Rymdfarkosten Dart lyckades med sitt mål att rubba en asteroids bana. Betyder det att vi nu kan avskriva asteroidnedslag som ett hot mot livet på jorden? Och kunde dinosaurierna ha klarat sig om de bara satsat mer på rymdforskning? Vi slog en signal till rymdfysikern Jan-Erik Wahlund för att reda ut vad som hänt hittills, hur det gått och hur framtiden ser ut.

Rymdfarkosten Dart (Double Asteroid Redirect Test) är ett Nasa-experiment som sändes upp den 24 september förra året, med målet att ändra banan hos den lilla asteroidmånen Dimorphos. Syftet var att ta reda på om det är möjligt att rucka på en himlakropps bana för att bättre kunna skydda oss mot framtida asteroider som är på kollisionskurs med jorden och att vi på så vis kan slippa gå samma öde till mötes som dinosaurierna.

Mitt i prick!
Asteroiden Dimorphos är 160 meter i diameter och anses ofarlig med sin nuvarande bana. Den kretsar som en måne (därav smeknamnet Didymoon) runt den större asteroiden Didymos, som är 800 meter i diameter. Dart skulle alltså testa att ändra Dimorphos bana runt Didymos och nu den 26 september skedde krocken.

Jan-Erik Wahlund är rymdfysiker vid Institutionen för rymdfysik och har följt Dart-projektet på håll. Han har också varit involverad i projektet Hera, en rymdsond som ska skickas upp till Didymos i oktober 2024 för att undersöka asteroidsystemet närmare. Den 26 september följde Jan-Erik Wahlund krocken live från ESTEC, Esas tekniska centrum i Nederländerna.

– Jag var mest intresserad av om den ens skulle lyckas träffa asteroiden, men det blev ju mitt i prick! Att den skulle lyckas träffa var ju kritiskt, så det är kul att det lyckades. Det hade blivit mindre mening med Hera annars, säger Jan-Erik Wahlund.

Flera teleskop, bland annat rymdteleskopen Hubble och James Webb, dokumenterade krocken med asteroiden. På filmerna kan man se hur den drygt 500 kg tunga Dart, med flera kilometer i sekunden, kraschar rakt in i Dimorphos och skapar en chockvåg av material som slängs ut. Exakt hur mycket har forskarna inte kunnat säga än.

– Det beror på vilken typ av material asteroidmånen är uppbyggd av, förklarar Jan-Erik Wahlund. Den kan vara en så kallade rubble pile, alltså en hög med grus, eller så har den en mer fast kropp inuti. Det är det som blir intressant att titta närmare på med Hera, även om det också kan utgöra ett riskmoment för det projektet.

Succé – men vi måste fortsätta hålla koll
Dimorphos har ett avstånd på cirka 1 km från den större Didymos, med en omloppstid på ungefär 11 timmar och 55 minuter. Det var innan Dart. När forskarna nu efter krocken undersökt hur banan ändrat sig kan de se att krocken gav en stor effekt. Omloppstiden kortades med hela 32 minuter, mycket mer än vad man hade räknat med. Experimentet får därför anses mycket lyckat och innebär att mänskligheten nu kan avvärja i alla fall en viss storlek på asteroider förutsatt att vi också upptäcker dem i tid.

– Teknik som Dart går att använda på asteroider på mellan 50 och 500 meter, säger Jan-Erik Wahlund. De riktigt små brinner upp i vår atmosfär och når inte marken, men kan ändå ge farliga effekter.

Som exempel nämner han den cirka 20 meter stora meteorit som brann upp ovanför Tjeljabinsk i Ryssland 2013. Det blev inget nedslag, men inträdeskraften i jordens atmosfär fick ändå glasrutor att explodera och orsaka personskador. En annan händelse är den i Tunguska i Sibirien år 1908, då luftexplosionen efter en förmodad meteorit ödelade skog på ett över 300 km stort område.

– De minsta asteroiderna kan vi hantera och de allra största kan vi inte göra något åt, men de kommer så sällan. Den senaste sådana stora var ju den som slog ut dinosaurerna och det är ju ändå 65 miljoner år sedan, så risken att det ska hända är väldigt låg. Så ju mindre objekt, desto oftare men också desto ofarligare, säger Jan-Erik Wahlund.

De mellanstora objekten, de på cirka 50-500 meter som nämndes tidigare, drabbar oss med ungefär 1000 års mellanrum och det är dessa som Dart visat att vi kan göra något åt så länge vi känner till dem.

– Vi tror att vi har koll på cirka hälften av dem, så risken är ju inte över. Vi måste upptäcka dem i tid för att ha möjlighet att skicka i väg en sådan här ”schmackedunkare” och ändra banan så att de missar oss. En asteroid på 50-500 meter kan slå ut en stad eller en region, så det är viktigt att vi har en metod för att slå ut dem och det är ju fantastiskt att vi som art kan göra det nu, säger Jan-Erik Wahlund.

Dinosaurierna hade inte en chans
Dinosaurierna som art hade ju dessvärre inte kommit lika långt som oss med sin rymdforskning, och fick därför se sig utplånade av en meteorit med en diameter på 10 km. Hade de kunnat rädda sig med hjälp av ett Dart-liknande projekt?

– Nej, tyvärr. Ett 10 km stort objekt kan vi inte peta på med den här tekniken, men så stora asteroider upptäcker vi långt i förväg. Då skulle vi kanske däremot ha tid nog att skicka dit en sond som landar på klumpen och med hjälp av en raketmotor ändrar asteroidens banan under en längre tid. Det är en icke-testad möjlighet och vi skulle som sagt upptäcka en sådan stor klump mycket långt i förväg och därför ha större chans att lyckas, spekulerar Jan-Erik Wahlund.

Så hotet kan inte avskrivas helt än. Stora objekt kan också dyka upp mycket plötsligt, som exempelvis det interstellära objektet Oumuamua som upptäckes på sin färd genom vårt solsystem i oktober 2017.

– En sådan skulle vi inte ha tid att ändra banan på, så det är inte över än, fortsätter Jan-Erik Wahlund. Vi måste fortsätta kartlägga det hela mycket noggrant, hitta de farliga objekten och sedan systematisk putta på dem. Mycket arbete kvarstår.

Kommande forskning i efterdyningarna av Dart
Tillbaka till asteroidmånen Dimorphos, som ju snart ska få besök av oss igen i samband med Esas Hera-projekt som ska nå dit om fyra år. Jan-Erik Wahlund var med i början av utvecklingsarbetet och tanken är att Hera ska lägga sig i bana runt Didymos och släppa lös två små sub-satelliter som i sin tur ska göra noggrannare mätningar. Hera ska, på grund av säkerhetsrisk, befinna sig några kilometer längre bort och observera mätningarna som småsatelliterna gör. Då kommer vi få reda på hur asteroidmånens innandöme ser ut, vilket genomslag krocken med Dart haft och hur mycket material som spridits ut.

– Det är intressant, eftersom det finns många olika typer av asteroider och man behöver kartlägga och sammanställa deras struktur, för det är den som påverkar effekterna vid en eventuell kollision med jorden, förklarar Jan-Erik Wahlund.

Asteroiderna kan bestå av sten och grus (som den aktuella Dimorphos), innehålla mer metalliska ämnen eller is och kolrikt material. Men Hera ska också undersöka hela asteroidsystemet och hur Dimorphos rörelse har påverkats av Dart.

– Kanske vickas den nu fram och tillbaka eller så har den fått en rotation. Kraschen med Dart verkar ha varit riktigt hård, så det är intressant att kunna kika närmare i detalj och ge en mer precis bestämning av resultatet med Dart. Det ska bli väldigt spännande att se! avslutar Jan-Erik Wahlund.

Bildsekvens av kraschen, fotad av Atlas-teleskopet.

Klicka här för att komma till Nasas hemsida kan du läsa mer om Dart och se fler bilder.