I början av februari kom nyheten att Mimas, en av Saturnus minsta månar, kan härbärgera ett hav under sin frusna yta. Vad skulle kunna finnas där?
Mimas har gjort sig känd som ”Dödsstjärnemånen” tack vare en mycket prominent krater, vilket får den att likna Imperiets rymdstation i Stjärnornas krig. Mimas diameter är inte längre än avståndet mellan Göteborg och Stockholm, men dess storlek gör den inte obetydlig i jakten på liv bortom jorden. Månen består av sten och stor mängd is, men en ny studie visar att det under det tjocka islagret kan finnas ett upp till 80 km djupt hav, något som förvånade forskarna eftersom den starkt kraterförsedda ytan inte antytt att något sådant skulle vara sannolikt.
Det potentiella havet avslöjades med hjälp av data från rymdsonden Cassini som kunde påvisa att Mimas ”svänger” något i sin omloppsbana. Mimas är inte den första månen med förmodat hav i vårt solsystem. Enceladus, Europa och Titan är tre andra månar med samma förutsättningar, men Mimas hav är i så fall betydligt yngre än de övrigas. Åldern är beräknad till mellan 5 och 15 miljoner år.
Populär Astronomi kontaktade Malcolm Fridlund, astronom vid Chalmers, för att höra med honom om den nya upptäckten och livschanserna på Mimas.
Hur kan en månes rörelser i omloppsbana påvisa förekomst av ett hav?
– Mimas är ju en ganska liten kropp och rymdsonden Cassini var operationell ganska länge i Saturnus system. Man observerade ganska stora ändringar i hastighet hos Mimas under den tiden, runt 10 km/s (Mimas är ju mycket liten och Saturnus mycket stor). Man modellerar helt enkelt hur Mimas skall vara sammansatt för att röra sig som den gör. Författarna till forskningsartikeln menar att om Mimas vore solid rakt igenom skulle den ha en pannkaksliknande struktur som är ganska osannolik. I stället kan de modellera rörelserna med flytande vatten i ett tjockt lager en bit ned som ”slaskar lite fram och tillbaka”, tidvatten som värmer upp vattnet och gör det flytande. Och då kan man modellera rörelserna hos Mimas.
Räcker åldern på havet (5-15 miljoner år) till för att liv ska ha kunnat utvecklas där?
– Det har jag mycket svårt att tro. Men eftersom vi inte vet hur lång tid det tog på jorden så är väl osvuret bäst.
Vet man om det är söt- eller saltvatten i den förmodade oceanen?
– Allt vatten är ju sött tills det blandas med något så det är nog åtminstone som Östersjön, alltså bräckt! Fast återigen så beror det nog mycket på den övriga sammansättningen.
Spelar det i så fall någon roll för utvecklingen av liv?
– Okänt. Vattnet i vår kropp (och annat liv) kan väl sägas vara en blandning. Jag har svårt att tänka mig att ”rent vatten” fanns i ”ursprungsoceanerna” på jorden.
Om där finns liv, vad för sorts liv tänker vi oss då?
– Enkelt och primitivt är min gissning.
Är Mimas ett mer intressant studieobjekt i jakt på liv än till exempel Enceladus, Europa och Titan?
– Det är väl lika intressant som någon annanstans. Eftersom vi har en ganska ”grov” uppskattning av förhållandena på jorden när livet uppkom här (om det ens uppkom här) skulle jag säga att vi kan titta överallt. Vatten måste ju vara en förutsättning för liv, men gott om organiska molekyler är nog också nödvändigt… Tyvärr blir det ju mest sådana här handviftningar, men det är ju för att vi nog bara är i början av sökandet efter liv.
