En gigantisk doldis som gömt sig mitt framför näsan på forskarna. Så kan man beskriva J0529-4351, den största kvasaren som hittills upptäckts. Den lyser med en kraft som är 500 miljarder gånger den hos vår egen, i sammanhanget ytterst modesta, sol.
Men objektet är i strikt mening ingen nykomling på natthimlen utan observerades redan för över 40 år sedan, men klassificerades då som en stjärna. Det är först nu som man identifierat den avlägsna ljuskällan som en kvasar, något som blev möjligt med Esos Very large Telescope (VLT). En kvasar består av ett centralt svart hål som slukar massa från en omgivande ackretionsskiva av gas och stoft, en process som avger stora mängder energi. Det är storleken på det svarta hålet och tillgången på material som avgör hur kraftfull kvasaren blir och J0526-4351 överträffar alla tidigare objekt i kategorin.
Populär astronomi har varit i kontakt med Christian Wolf, astronom vid Australian National University och huvudförfattare till publikationen som rör J0529-4351. Han beskriver situationen som följer:
– För att det ska vara möjligt att sända ut så mycket energi som kvasaren gör krävs det att det svarta hålet slukar material motsvarande en hel sol per dag. Den här aptiten kan bara mättas om det svarta hålet redan har en stor massa, och våra data indikerar att den ligger på 15-10 miljarder gånger solens.
Men han poängterar också att det inte finns någon anledning att känna oro inför ett snabbt växande svart hål:
– Detta monster befinner sig väldigt långt bort, så långt att det tagit ljuset 12 miljarder år att nå oss. Detta innebär att vi kan undersöka svarta hål närmare oss och då se dem i en senare utveckling än vad vi ser J0529-4351 i. Dessa äldre objekt är inget annat än sovande jättar, vilket betyder att även vårt monster slutat växa för länge sedan.
Detta stöttas ytterligare av det faktum att tillgången på massa ständigt minskar allteftersom det tidiga universums gas förvandlas till stjärnor som slutligen lägger sig i stabila omloppsbanor och på så sätt försvinner från menyn.
På frågan om denna upptäckt kan lära oss något nytt om det tidiga universum blir svaret:
– Inte enbart i sig. Att förstå svarta hål generellt görs lämpligast genom att utgå från hela populationen och inte från enstaka exemplar. Vi har avslutat ett arbete som nu ska granskas, som visar tecken på att förstadiet till kvasarer redan måste varit mycket tunga vilket, väcker frågan om svarta hål kanske existerade före galaxer och inte tvärtom. Men detta är fortfarande spekulationer.
Kommer vi kunna hitta ännu större kvasarer?
– Större svarta hål, möjligtvis ja. Men ett som växer snabbare, det vill säga ett som avger mer energi och är ännu mer ljusstarkt, troligtvis inte. Vi har sökt igenom hela himlen efter dessa.
