Den skulle bli det mest spektakulära himlafenomenet i maj, men nu verkar det som om kometen Atlas har vittrat sönder. Vad händer med den nu?
Kometen Atlas, eller C/2019 Y4 (ATLAS) som den egentligen heter, är en av de senast upptäckta kometerna. Astronomerna fick nys om den så sent om i december 2019. Det är däremot inget ovanligt att kometer upptäcks ganska tätt inpå deras perihelium, alltså den punkt då de kommer att befinna sig som närmast vår sol.
– Omständigheterna för upptäckten av en komet beror mycket på geometrin mellan jorden, solen och kometens bana. De flesta kometer är mycket små och vissa upptäcks i antingen gryning eller skymning, berättar Johan Warell, astronom och ordförande vid Svensk Amatörastronomisk Förening (SAAF).
På den här filmen från Osservatorio astronomico dell’Università di Siena kan du se Atlas åka omkring i rymden:
Upptäckten av Atlas
Ett fåtal kometer upptäcks av just amatörastronomer eftersom dessa innehar teleskop som är såpass små att de går att rikta mot horisonten i skymning och gryning, men ändå såpass bra att det går att hitta saker. Området kring horisonten täcks sällan av patrullprogrammen, vilket gör amatörastronomin extra viktig i jakten på kometer.
Ännu vet forskarna inte exakt hur stor Atlas är (eller snarare var…), men troligtvis inte större än ett par kilometer.
– För att kunna uppskatta storleken behöver man kunna mäta gasproduktionstakten och då är det modellering som gäller, där det lätt kan bli fel, säger Johan Warell.
Vid upptäckten höll kometen hus i konstellationen Stora björnen och hade en magnitud på 19,6. Med magnitud menas hur ljusstark den är, exempelvis är en magnitud på 6 precis synlig för blotta ögat och en magnitud på 0 betyder att objektet skiner lika mycket som de ljusstarkaste stjärnorna på himlen (kometen Hale-Bopp nådde till exempel magnituden 0 under 1997). Atlas var alltså inte särskilt imponerande i ljusstyrka i december, men det skulle komma att ändras.
Splittrad redan för längesedan
Ganska tidigt i observationerna av Atlas kunde en tydlig likhet med en annan komet ses i dess bana. Den stora kometen som passerade oss år 1844 har en snarlik bana som Atlas och det är därför troligt att Atlas och denna komet en gång suttit samman.
Båda har en omloppsbana på cirka 5000 år, vilket innebär att deras splittring kunnat ske för så längesedan. Därefter har de både kometerna följt varandra ett tag tills de börjat glida ifrån varandra så pass mycket att det kom att skilja 156 år mellan deras besök här igen.
Källa: Johan Warell
– Båda kometernas banor är väldigt excentriska, säger Johan Warell. Deras aphelium, alltså när de är som längst bort från oss, ligger på 700 AU emedan deras perihelium ligger på 0,25 AU.
AU står för astronomisk enhet (unit på engelska) och 1 AU är lika långt som avståndet mellan solen och jorden.
Upp som en sol…
Redan tidigt fanns förhoppningarna om att Atlas skulle bjuda på samma show som sitt syskon gjorde 1844. Allt eftersom Atlas granskades vidare kunde dess koma upptäckas och dess svans blev alltmer tydlig ju längre observationerna höll på. I slutet av mars hade Atlas magnitud gått ned till 8 vilket innebär en 4000-faldig ökning av dess ljusstyrka.
Kometen lyste i gröna och svagt blåa toner och dess sken fångades på flera fotografier under mars månad. Den gröna nyansen på koman beror på att den består av bland annat molekylen C2 (tvåatomigt kol) vilket ger just en svagt grön nyans när ytan sublimerar och det diatomära kolet emitterar. Det här skulle kunna bli årets kometföreställning med final den 31:e maj, och sedan skulle vi inte få se till Atlas på ytterligare 5000 år. Men troligtvis får vi inte se så mycket av den den här gången heller, för något hände…
Och ned som en pannkaka…
Under början av april började Atlas ljusstyrka plötsligt att avta, strax efter att den nyligen uppnått en magnitud på 8 och passerat Mars omloppsbana. Atlas kärna såg allt mer utdragen ut och började förenas med kometens svans.
Snart kunde astronomerna bekräfta att Atlas hade delats upp i tre, kanske fyra, mindre fragment vilket inte bara innebar en splittrad komet utan även krossade utsikter för oss att få uppleva den på himlen i maj. Vad var det egentligen som hände?
– Det kritiska för alla kometer är när de kommer in i solsystemet och passerar den så kallade islinjen vid asteroidbältet. Det är där sublimeringen av vattenis börjar ta fart ordentligt, förklarar Johan Warell.
Att kometer går sönder är däremot inget ovanligt. Ju närmare en komet kommer solen, desto större bli uppvärmningen och temperaturskillnaderna mellan kometens dag- och nattsida. På dagsidan värms gaser upp, både på och under ytan och i de sprickor som solstrålarna kommer åt.
Forskarna vet ännu inte exakt vad som hände Atlas, och kanske kommer de aldrig få reda på det, men troligtvis har Atlas söndervittring berott på de sprickor som kan uppstå vid ytan samtidigt som dess inre fragmenterats och blivit alltmer poröst och oregelbundet. Gaserna som bildas vid uppvärmningen pyser då ut åt alla håll, fragmenten börjar så sakteliga röra sig ifrån varandra och kometen spricker upp i sina beståndsdelar. Det kan också vara så att gasen expanderat så mycket att kometen helt enkelt sprängs i bitar av trycket inifrån.
Man kan visuellt inte se Atlas alla splittrade delar i ett teleskop, där ser man bara en diffus koma utan struktur. Istället måste man fotografera kometen under en längre tid, mellan en halvtimme upp till en timme, och inte mot en upplyst stadshimmel. Efter en sådan fotografering kan man förstärka bilderna för att tydligare kunna se skymten av de olika fragmenten.
Vad händer med Atlas nu?
Det verkar som om Atlas fortsätter att fragmenteras alltmer. På bilder som tagits syns kometen som en diffus, uträckt koma med en liten svans. Atlas är fortfarande aktiv, men har inte längre någon kompakt kärna och därför heller inget tydligt centrum. Men splittringen är främst negativ för den vanlige himlaskådaren som går miste om majshowen. Astronomerna tycker däremot att en söndervittrad komet är minst lika spännande som en hel.
– De flesta kometer vi ser håller ju ihop, men man kan lära sig mer av en komet som splittras på det här sättet, säger Johan Warell. Forskarna kan studera dess dynamik, skillnaden mellan de olika fragmenten, både kemiskt och hur de rör sig, hur ljusstyrkan påverkas och hur gasproduktionstakten ser ut. Men det gäller att passa på för den blir allt svagare och svagare och går snart inte att se alls.
Det återstår också att se om några av de större fragmenten kan klara solpassagen utan att förgås fullständigt. Just nu fortsätter fragmenten längs med kometens bana ihop, men allteftersom kommer de att glida ifrån varandra. Förutsatt att några fragment klarar sig runt solen kommer de sedan att börja glida bort ifrån varandra med en hastighet på 10 meter/sekunden, en hastighet som uppstod redan vid splittringen av kärnan. Fragmenten får då helt egna, individuella banor.
Vad ska vi nu se fram emot?
Det är ännu inte helt kört att försöka få span på Atlas, men du behöver ett teleskop eller en stor fältkikare och du behöver befinna dig på en riktigt mörk plats. Just nu befinner sig Atlas i Giraffens stjärnbild, mellan den ljusstarka stjärnan Capella och Polstjärnan. Men chansen är liten att få syn på Atlas, särskilt eftersom den ju fortsätter att sönderfördelas.
Hos In-thesky.org kan du själv kika på senaste nytt om Atlas position och fylla i var du själv befinner dig för att få reda på exakt vid vilket klockslag du bör kunna se kometen som bäst och åt vilket håll du ska rikta kikaren.
Och lite senare i maj får vi kanske en ny chans till kometspaning i form av kometen C/2020 F8 (SWAN). Den kommer dock vara svår att få syn på från Sverige eftersom den rör sig på norra delen av himlen i skymnings- och gryningsljus. Om du håller hus i södra Sverige kan du ändå ge SWAN en chans. Den är dock bara observerbar vid midnatt i Perseus stjärnbild och tros få en magnitud på runt 6.
