Idag, 3 juni 2025, har hundra år gått sedan Camille Flammarion dog. Vi minns här en astronom, författare och ballongflygare som skrev populärvetenskap på ett sätt som ingen tidigare gjort. Han skildrade mänsklighetens plats i ett livsvänligt och idylliskt universum. Decennierna runt 1900 var han en superkändis vars böcker kom ut i ständigt nya upplagor, men vars svärmiska stil också var omstridd.

Neptunus var inte upptäckt och den elektriska telegrafen var en nyhet. I en sådan värld föddes Camille Flammarion 26 februari 1842, i byn Montigny-le-Roi i nordöstra Frankrike. I Paris blev Flammarion lärling hos en gravör, överansträngde sig genom självstudier i astronomi och blev sängliggande. Läkaren fann vid hans sjukbädd ett omfattande bokmanus om världsalltets historia, och såg till att Flammarion fick plats som räknebiträde vid observatoriet i Paris. Det enformiga slitet där ledde till en spricka mellan chefen Urbain Le Verrier och Flammarion, som 1862 fick sluta vid observatoriet.

Titelplanschen till Bebodda verldar eller vilkoren för himlakropparnas beboelighet av Camille Flammarion. Boken kom ut 1866 i anonym översättning till svenska, och följdes av flera utgåvor. Vi ser på bilden bland annat Jupiter och Saturnus (lägg märke till planeternas månar). Bild: Alvin/Lunds universitetsbibliotek (Public Domain Mark)

Det året kom Flammarion ut med sin första bok, och nådde stor framgång i Frankrike. Boken översattes till flera språk, och i Sverige 1866 fick den titeln Bebodda verldar. I boken söker Flammarion stöd i naturvetenskap, filosofi och teologi för påståendet att himlakropparna är beboeliga. Språket är målande, och Flammarion rör sig mellan antika filosofer och forskningens spjutspets på 1860-talet. Både astronomisk spektroskopi och Darwins evolutionsteori dyker upp i resonemangen.

Bokens stil är svärmisk, och Flammarion framträder både som sansad folkbildare och hänryckt predikant. Denna märkliga bokdebut av en påläst tjugoåring väckte dock kritik på vissa håll. Den strame Le Verrier avfärdade sitt räknebiträde som ”poet”, och debutboken kan ha bidragit till att Flammarion fick sluta som biträde.

Författare, forskare, ballongflygare

Under åren som följde verkade Flammarion som både författare och forskare. Under 1870- och 80-talen kom flera av hans populärvetenskapliga böcker om astronomi ut, men också böcker om jordens atmosfär och om expeditioner med ballong. Flammarion och hans första fru, Sylvie Pétiaux, gjorde 1874 rentav sin bröllopsresa med luftballong. Förutom böckerna skrev Flammarion artiklar och höll föredrag, och blev en snabbt en välkänd författare.

Fantasifull bild ur Astronomie Populaire (utgåva 1881). Här står betraktaren vid ett hav på en planet i ett stjärnsystem med fyra solar. På denna beskurna bild syns tre av solarna, och några av planetens månar, varav en måne förmörkar en sol. En del av denna bild är titelbild överst i inlägget. Bild: Wikimedia Commons/Polska nationalbiblioteket

Att den poetiske Flammarion blev omstridd bland en del astronomer är lätt att förstå, med tanke på vad astronomin främst sysslade med på 1800-talet: celest mekanik och himlakropparnas positioner. Inom den akademiska världen blev dock Flammarions katalog över dubbelstjärnor (1878) väl mottagen. Här är den yvige ordmålaren långt borta. Planeten Mars var ett specialområde för forskaren Flammarion, och hans systematiska sammanställning över observationer av Mars gavs ut 1892 i en mäktig volym på drygt 600 sidor.

En gåva utöver det vanliga

En rik beundrare överraskade 1882 Flammarion genom att skänka honom ett hus i Juvisy-sur-Orge, två mil utanför Paris. Här bosatte sig Flammarion och byggde ett observatorium. Han fortsatte att skriva, forska och föra en omfattande brevväxling med kollegor och beundrare världen över. Ett sextiotal böcker blev det med tiden. Förutom böckerna om astronomi (och några romaner) skrev Flammarion även om spiritism och ockulta fenomen, som kom att intressera honom allt mer mot slutet av hans liv. En bok från 1923 om hemsökta hus (!) är bland det sista Flammarion skrev.

Flammarions hus och observatorium i Juvisy-sur-Orge, fotograferat 2023. Observatoriet är öppet för allmänheten och astronomiska visningar hålls med Flammarions 24 cm refraktorteleskop. Bild: Wikimedia Commons/Antoine Rex

Den 3 juni 1925 dog Flammarion, fullt verksam ännu på sin dödsdag. Tidskriften som du nu läser hette då Populär astronomisk tidskrift, och publicerade ett minnesord av redaktören Nils Nordenmark. Flammarion ”blev en apostel med ett brinnande hjärta, en flammande själ, som offrade allt på Uranias altare.”, sammanfattar Nordenmark.

Astronomisk superkändis

Den totala upplagan för Flammarions böcker är svår att beräkna. Hans ca 60 böcker, med talrika översättningar och upplagor, gör 1 miljon exemplar till en försiktig uppskattning. Flammarion var i allmänhetens ögon en astronomisk superkändis av ett slag som möjligen Carl Sagan, om någon, senare närmat sig.

Camille Flammarion 1921 med sin glob av planeten Mars. Bild: Wikimedia Commons/Public Domain/Agence Meurisse/Franska nationalbiblioteket

Historikern Johan Kärnfelt, medarbetare i Populär astronomi, skildrar i sin bok Till stjärnorna hur Flammarions böcker togs emot i Sverige. Tjugo titlar översatta till svenska räknar Kärnfelt till. Översättningen till svenska av storverket Astronomie populaire (1880) visar hur olika Flammarions arbete togs emot. Förläggaren Albert Bonnier gav på 1890-talet Nils Nordenmark i uppdrag att översätta Astronomie populaire. Svensk titel blev Populär astronomi, som vår tidskrift senare också kommit att heta.

Efter förlagskontakter som gnisslat fanns boken Populär astronomi till sist i bokhandeln 1897. Praktverket var dyrt: Kärnfelt jämför priset för ett exemplar med månadshyran för en enrumslägenhet i Stockholm vid samma tid. Nordenmark var välvilligt inställd till Flammarions stil. Andra, däribland Östen Bergstrand, var mer avvisande. Bergstrands populärvetenskapliga stil ter sig som försiktigare än Nordenmarks. Båda doktorerade på 1890-talet vid observatoriet i Uppsala, men Nordenmark gjorde inte akademisk karriär. Bergstrand, däremot, blev professor. Även som folkbildare tog de olika vägar.

Flammarions verk idag

Det idag mest spridda arvet efter Flammarions skrifter är troligen en trägravyr som tolkar den medeltida världsbilden. Tidigare har den ibland presenterats som en autentisk medeltida bild, men allt tyder på att bilden skapats av Flammarion och publicerats 1888. Denna bild har tolkats och parodierats i otaliga sammanhang. Bland annat fick en radioastronomisk tolkning pryda en astronomiavhandling 2019 vid Stockholms universitet.

Flammarions berömda trägravyr, som visar en tolkning av den medeltida världsbilden. En missionär påstås ha funnit platsen där himmel och jord möts. Bilden publicerades för första gången svartvit i Flammarions bok L’atmosphère : météorologie populaire (1888). Denna version av gravyren har färglagts av Hugo Heikenwälder. Bild: Wikimedia Commons

Flammarion grundade 1887 föreningen Société astronomique de France, än idag mycket livaktig. Han var också redaktör för föreningens tidning, som nu heter L’Astronomie och fortfarande ges ut. Vill man läsa Flammarions böcker idag finns de fortfarande i bibliotekens bokmagasin och på antikvariat. Flera av böckerna har digitaliserats, de svenska översättningarna bland annat hos Projekt Runeberg.

Det fridfulla, livsvänliga kosmos som möter oss i Flammarions böcker ligger svindlande långt från det universum vi känner idag. Den pseudovetenskapliga sidan av hans livsverk är idag svårsmält. Men för att göra en tidsresa in i 1800-talets astronomiska världsbild är det bara att plocka upp en av Flammarions böcker och ge sig hän.