I biblioteks djupa magasin kan även de största idéerna tappas bort. När universitetsbiblioteket i Lund digitaliserade en gammal katalog kom ett tidigare okänt exemplar av Copernicus epokgörande bok fram i ljuset. Hur kan boken ha varit i skuggorna så länge, och vad betydde boken när den släpptes?
Samlingarna i våra forskningsbibliotek är enorma, så omfattande att det trots kataloger, hyllsignum och märkningar händer att böcker försvinner bland alla hyllor och volymer. Det kan förstås röra sig om den mänskliga faktorn, men också om äldre bokförings- och katalogpraktiker som inte riktigt fångas upp i nya system varefter generationerna passerar. I ett mycket omfattande arbete vid Lunds universitetsbibliotek har man därför under de senaste åren digitaliserat sin analoga kortkatalog, Katalog-1957, vilken påbörjades 1884 och rymmer omkring 1,5 miljoner handskrivna kort. Syftet har varit att göra katalogen fullt ut sökbar, och att därmed göra det möjligt att hitta information som tidigare varit svår eller omöjlig att komma åt.
I samband med en fritextsökning i den nya digitala katalogen, gjorde man så en spännande upptäckt: Ett tidigare okänt exemplar av Nicolaus Copernicus berömda De revolutionibus orbium coelestium (på svenska Om himlakropparnas kretslopp). Boken var inte försvunnen i strikt mening, men däremot sammanbunden med en lärobok i matematik, Heinrich Münsters Rudimenta mathematica (1551), och därför insorterad under Münster. Då ingen under långliga tider intresserat sig för denna lärobok, har man inte heller uppmärksammat dess berömda kompanjon. (Uppslaget ovan är hämtad från ett exemplar vid Université de Liège.)
Copernicus bok, som publicerades första gången 1543 (den återfunna volymen tillhör andra upplagan från 1566), var banbrytande i sin tid. Fast förankrad i den antika astronomiska traditionen, där alla rörelser på himlen skulle förklaras genom kombinationer av perfekta cirkelrörelser, bryter han emellertid med ett av traditionens grundantaganden. Där astronomer allt sedan Platon och Aristoteles hade placerat jorden i vila i universums centrum, och där solen, månen, planeterna och fixstjärnorna kretsar kring jorden, vänder Copernicus systemet upp och ner. Solen blir universums centrum, och jorden en planet bland de andra. Denna rockad öppnade upp astronomin, och markerade början på den moderna astronomin.
Copernicus heliocentriska teori har förstås uppmärksammats av vetenskapshistoriker många gånger, men ett i sammanhanget relevant projekt var den amerikanske astronomihistorikern Owen Gingerichs mångåriga arbete med att spåra upp över 500 bevarade exemplar av Copernicus bok. Bakgrunden till detta till synes lite udda projekt var en formulering i Arthur Koestlers Sleepwalkers: A History of Man’s Changing Vision of the Universe (1959). I boken, som en gång fick undertecknad intresserad av astronomihistoria, följer han astronomins utveckling från de gamla flodkulturerna i Mesopotamien fram till Newtons gravitationsteori. En grundläggande tes i boken är att de vetenskapliga genombrotten sker halvt omedvetet, sömngångaraktigt, snarare än rationellt och välövervägt. Copernicus pekas ut som en av de sömnigaste tänkarna, mer eller mindre omedveten om vad han ställde till med, och dessutom som upphovsman till ”boken som ingen läste”, en ”alla tiders sämst-säljare”. Genom att studera marginalanteckningar i bevarande exemplar av Copernicus bok ville Gingerich visa att Koestler hade radikalt fel, och att boken verkligen lästes noggrant, inte minst av Europas astronomer.
Gingerich avled 2023, så den nyfunna volymen på Lunds universitetsbibliotek kände han inte till. För den som är intresserad av bokhistoria såväl som astronomihistoria rekommenderar jag varmt den spännande och populärt hållna Boken som ingen läste: I spåren av Copernicus revolution (2005), där Gingerich skildrar sina forskarmödor under 30 år i bibliotek världen över.
